Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåfängas vågor. Och i sanning, då vi erkänna oss vara blott redskap i försynens hand, af henne skapade, huru dåraktigt är det ej att vilja vara annat än det hon ämnat oss till!
Erkännande således min oförmåga att höja mig öfver medelmåttan i all kunskaps och förstånds väg — har jag
upphört att sträfva därför; ocli försakar därföre lugnt en
ära, som ej blef mig ämnad, — och den värdigare än jag skolat njuta. Dess mera möda använder jag på att förädla
den del af mig själf, för hvilkens fullkomnande ingen mur,
»hit skall du gå och ej längre», blifvit satt, utan tvärtom
oändligheten blifvit öppnad. Hvar och en, som allvarligt
börjat detta arbete, skall finna att han bildar sin egen
sällhet.
Inom den krets min inre syn "kan öfverse, söker jag noga och klart uppfatta allt, använda och tillämpa det så, att det verkligen blir gagneligt för andra och för mig. Jag är efter min förmåga verksam i det yttre lifvet; — och aldrig lindrar jag en kroppens eller själens plåga för en af mina likar utan att däraf erfara en tillväxt i min egen lycka. Då min kropps sjuklighet tvingar mig till overksamhet, — är jag stilla, och sysselsätter mina tankar mera uteslutande med den sköna framtid, som religionen öppnat för oss bortom sorgernas värld. Genom mitt tålamod under plågorna, och mitt, om ej alltid glada, dock ständigt vänliga lynne, söker jag göra de omsorger man ägnar mig ej obehagliga för mina goda vårdare, och låta mina syskon isynnerhet känna, för deras eget väl, huru lätt ett i Gud gladt och undergifvet sinne kan bära yttre vedermödor. De äro goda och älskvärda och jag är lycklig nog att kunna anse mig vara för dem en kär börda. Jag vet, och säger det med glädjetårar, att ingen bland dem är, som ej gärna gåfve
några dagar af sitt lif för att förlänga mitt. Och likväl
kan jag ej gifva dem annat än min — uppriktiga vänskap...
föga göra för dem annat, än någon gång tänka för dem, och alltid känna med dem. Mitt sjukrum är ömsom deras biktstol, ömsom deras konselj-sal och ofta äfven deras glädje-tempel, — ty då de äro lyckliga, vilja de lika gärna glädja mig genom åsynen af deras sällhet, som jag gärna vill se den och deltaga däri.
Mina föräldrars kärlek är mig återskänkt, sedan jag ej mera förbittrar deras dagar genom otåligt knot öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
