Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bref öfver stockholms supéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skarfvar, man ljuger, förtalar, nödtvunget och i ångesten att icke säga något, - och önskar man vore därifrån.
Men långsamt skrida timmarne; minuterna liksom räcka och sträcka sig. Man känner behof att göra så med.
Man ser ännu om på gravyrerna, men vänder dem upp och ner. Man talar ännu, men säger ja för nej och nej för ja; man sväljer gäspningarne med rara af indegestion, finner sig tråkig, andra odrägliga, men grinar allt vänligt och ler.
Från åtta till nio, från nio till tio, från tio till elfva,
från elfva till tolf, ha vi suttit stilla och tåliga, i detta lilla helvete af hetta och höflighet.
Vår kraft är slut, midnatt är inne, och nu skulle man säkert dåna eller dö, — men matsalens dörrar öppnas, matos verkar, eau de cologne likt, på våra nerver; — en röst ropar: »det är serveradt!»... Och man är räddad!
Sällskapet reser sig skyndsamt och i massa. Man tågar ut, två och två, eller en och en i matsalen, där ett ofantligt:
bord, nytt Kanaans land, bjuder de ur öknen tågande, försmäktande vandrarne alla öfverflödets och lyxens kräsliga
håfvor. Man radar sig kring bordet, man skrufvar sig, man jämkar sig, den vill inte sitta bredvid den, och den vill sitta bredvid den... Man sitter ändtligen.
Nu äter man med största och allvarsammaste ifver, all konversation afstannar, utom den som knifvar och gafflar, måltiden igenom, bullrande fortsätta.
Fat på fat, fulla med mat, bäras omkring. Man äter och äter, och äter. Man känner ett slags förtvifladt behof
att genom en verksamhet, hvilken som helst, göra sig skadelös för den långa o verksamhet och ledsnad, man måst
underkasta sig, — och man tar vid den enda man har tillfälle
till. Man är mätt, mer än mätt, öfvermätt, men äter ännu
med ohämmad ifver. Desserten bärs ändtligen omkring, och
mammorna, själfva mätta, skrapa friskt från tallrikarne i
sina ridikyler och näsdukar, för ungarne hemma, kan tänka,
under det döttrarne med mycket intresse läsa pullstrutarnes
deviser, som alltid hålja sig vid samma höjd af makalös
dumhet, och öfva sitt genie på gissande af calembourer.
Måltiden har ett slut som alla andra, Gud vare lof!Värdfolkets penningar, förvandlade i kalfstekar, krokaner
och viner, hvila i våra magar. Med denna börda återtaga vi
i salongen, stå ännu en stund kvar pour Thonneur, och tala om ingenting; taga ändtligen afsked och fara hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
