Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miniatyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och modern hon stod vid sin vissnade vår,
Sin bleknade fröjd, och teg stilla,
Hon klagade ej, hon göt ej en tår,
Men prydde med blommor den lilla.
Väl vännerna talte om muntran, om hopp,
Om tiden — och tröstgrunder flera;
Väl återkom vår med löfvande knopp,
Men modern hon log aldrig mera.
Så enslig en koja vid skogskanten står,
Mot åldriga tallar den murknad sig lutar,
Och dödssuckar höras kring glesnade knutar,
Och stormvind med hvinande vingar den slår.
En flicka, på gods och glädje så arm,
Låg sjuk uti stugan på halmbädden hårda,
Men ingen kom dit att den lidande vårda,
Tills döden tog henne i hyllande arm.
Han lugnade hjärtat, som oroligt slog,
Ett felande, svagt, men ett älskande hjärta,
Och kväfde den suck, som i kärlek och smärta
Bad Jesus förlåta den henne bedrog.
Ett svaghetens foster, en eländets son,
Allena i stugan vid sjukbädden leker;
Re’n kallnade lemmar han leende smeker,
Den moders, som ensam om honom var mån.
Men gul var hans hy och förvirrad hans blick,
Han frös och han svälte, men tungan var bunden;
Och svagsint och stum, icke ens han som hunden
En skärf kunde tigga, — och ingen han fick.
Jag såg detta barnet, dess anlet var täckt,
Ar känsla där röjdes en skymtande daning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
