- Project Runeberg -  Axel och Anna /
187

(1911) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rätta eller 'Hustru min'

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detsamma hörde jag en basröst utropa: »Lundholm!» —
Himmel! var detta verkligen härnes röst? Var det icke
snarare domens ängel, som midt ur fru A:s aftonsällskap
ropade den syndaren »Lundholm» till ansvar? Allt syntes
mig troligare, än att en sådan röst skulle komma ur fröken
A:s mun. Men när nu »Lundholm» steg fram till tebordet,
för att på sin bricka emottaga kopparna, då insåg jag att
den nyss skallande basunarösten icke tillhörde någon
annan än den sköna dam jag nyss beundrat och redan i mitt
hjärta kallat »hustru min».

Det varade en stund innan jag kunde taga mitt parti
häröfver. »Lundholm!» skallade länge hemskt i mina öron.
Men efter allt (tänkte iag vidare), då nu naturen hade utrustat
fröken A. med en basröst, var det icke vackert och redbart
af henne att ej söka dölja eller försköna den? Var det ej
ett stort bevis för hennes sanningskärlek, hennes
karaktärsfasthet och storhet? Huru lätt hade hon icke kunnat
ropa sitt »Lundholm» i falsett? Men hon ville icke vara
falsk en gång i detta. Ovillig att behaga genom någon
förställning, ropar hon ut sitt: »Lundholm!» just med den
röst, som vår Herre gifvit henne. Är icke detta till och
med skönt? Den som så ropar ut sitt »Lundholm», den
skall icke bedraga en hederlig karl med några skenfagra
ord och känslor, utan låta honom snart se hvar han är
hemma med henne; hon skall spela rent spel.

Jag lät presentera mig för den sköna Abla. Nå, rösten
var icke vacker, men så stötande var den icke heller på
nära håll, och orden, de voro enkla och redbara, och
ansiktet, ja, det var vackert, så vackert att jag småningom
förbländades däraf; mina öron liksom kröpo in i mina ögon,
och, blickande dag efter dag på Ablas sköna profil, kom
jag oförmärkt in på kärlekens gebit, och, hänförd af mina
ögon, frågade jag den sköna Abla om hon ville blifva »min
hustru!» Hon svarade »ja!» med en styrka i tonen, som
nästan förskräckte mig. Men vi blefvo förlofvade, och i
det jag nu fick komma den vackra profilen närmare, kände
jag mig obeskrifligan belåten. — Men icke länge.

Förlofningstiden är en ganska besynnerlig tid, en tid
af halfhet och ofullständighet, men på det hela en ganska
förnuftig inrättning — när den icke räcker för länge. Man
preludierar då till den förening, som intet utom döden bör
upplösa; och visar det sig, att man omöjligt i harmoni kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free