Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rätta eller 'Hustru min'
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jo», svarade han leende, »jag har haft ett hemligt
knep för mig.»
»Ett knep! För all del, bästa bror, tala om hvilket
det var!»
»Jo, jag har allt se’n min ungdoms dagar bedt vår
Herre att gifva mig en god hustru.»
»Se så där», tänkte jag, »där står jag nu ogift för all
min dar, ty det knepet har jag aldrig kommit underfund
med. Och utan vår Herres speciella ledning vågar jag mig
aldrig att utkora »hustru min».
Min väns fru hade i huset en ung syster. Ingen kunde
just fästa sig vid henne för yttre behags skull. Men under
sammanlefnad med henne fästades man ovillkorligt af den
godhet och själfullhet, som låg i hennes väsen, af det
vänliga och oändligt trefliga i hennes umgänge. Alla i huset
älskade henne, och mot alla var hon vänlig och älskvärd,
ja, mot alla utom mig; ty mot mig var hon alltid något
kall och förbehållsam. Jag blef nästan illa vid, när jag
märkte att detta gjorde mig ondt och att jag — verkligen
hade fäst mig vid denna flicka.
Men förhållandet var här olika mot mina förra
kärleksaffärer. Vid dessa hade jag låtit blända och leda mig
af yttre behag, af blinda ingifvelser, här hade jag fäst
mig vid en själ, och ensamt själens skönhet hade vunnit mitt
hjärta. Men denna förträffliga själ, hvarföre var den så
kall för mig?
Min vän sade att det kom sig af att Maria hört mig
omtalas som en ganska flyktig person, en person som roade
sig med att slå upp förlofningar. Rättvise himmel! Var
sådant väl mitt fel? Jag flyktig, jag, som kände mig skapad
till ett mönster af trofasthet! Omöjligt kunde jag lida en så
grym orättvisa. Nej, så sant mitt namn var Konstantin,
så visst måste Maria ännu göra mig rättvisa! Och från
den tiden begynte jag att, när hon gick ifrån mig, gå efter
henne. Jag måste ju söka öfvertyga henne att jag icke var
den flyktiga, lättsinniga figur, man skildrat för henne. Det
var minsann icke så lätt att lyckas däruti, men slutligen —
lyckades det. Och efter att ha satt mig på ett prof, som jag
ärorikt bestod, samtyckte hon, på min proposition, att ännu
ytterligare pröfva mig genom — en förening för lifstiden.
Under vår förlofningstid utbrast hon ett par gånger
helt förtjust: »ack, hvad jag är glad att du också har fel!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
