Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingeborg. Lit oss stänga dörren! (skyndar till
dörren och igcnluuv dm med omsorg, hvarefler hon
skyndar Ull Jngrid.)
Ingrid {leder Ingeborg till cn stol). Din oro
förskräcker mig! (böjer hennes hufvnd mot sill bröst)
Il\ad har du väl att Irukta på detta ställe?
Ingeborg. Jag vet det inte, men allt förefaller
mig här sä hemskt; allt som omger mig väcker min
fruktan. Jag hörde alt några tiggarmunkar an tand t
till klostret och skyndade ut, för att ge dem
allmosor. När en af dem framräckte sin hand, säg jag
tastet af ett svärd blixtra fram under kåpan.
Ingrid. En synvilla, mitt barn t du tog
radbandet eller det heliga k rusi fixet lör ett svärdfäste.
Ingeborg. Det är möjligt — men — —
Ingrid. Fyra af din fars tappraste krigare ligga
ju här i klostret, att vaka för din säkerhet. Slå bort
din fruktan och låt oss endast njuta det korta
återseendets glädje 1
Ingeborg. Ack, om jag fått följa dig och min
far! hvarföre någonsin vara åtskiljdal
Ingrid (småleende). Den stackars dufvan, som
rädes lör ett svärdfäste, skulle dö vid stridens buller.
En hustru måste följa sin man och hon gör det a[
hela sitt hjerta, ty hon följer ju sitt hela lif; men:
i farans stunder, Ingeborg, får ingen fruktan bo i
hennes blick. En enda tår i hennes öga skulle försvaga
hans mod. Om också bergen föllo öfver honom, så
skall hon slå biedvid och le med honom! Men när
han återvänder i spetsen för sina segrande kämpar —
alt då få falla till hans bröst och gråta ut af glädje
och vela, att ingen lage. skymmer boit hans kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
