Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnas för själens öga, när man står vid gränsen af
sitt lif.
Ingrid. Hvar är Sven Clfsson och de andra? —
Så länge vi äro i grannskapet af Göksholm, tilltager
min oro beständigt. Tro mig, Engelbrekt, de båda
herrarne mena dej inte väl.
Engelbrekt. Jag försonades i går med Måns
Bengtsson och hans fader. De ha sökt och erhållit
min lejd,
Ingeborg. Men Abilgards bref i går — hans
varning till oss? —
Engelbrekt. Den goda ynglingen! Som en
skydds-ande svälvar han omkring oss, synlig endast genom
sina omsorger. — Min stackars Ingeborg! — Du
har inte sett Abilgard sedan uppträdet i Wadstena
kloster?
Ingeborg. Nej, min far!
Engelbrekt. Alltifrån den stund jag beslöt mitt
lands räddning, tillhörde jag icke mer mig sjelf, utan
fäderneslandet. Jag kunde ej för de minas lycka
väpna son emot fader och derigenom belläcka en sköld,
hvars enda förtjenst var dess renhet. Jag tillbjöd i
försoning Abilgards far en betydlig ersättning för hvad
han genom kriget förlorat. Han afvisade den med
förakt. Jag öfvergaf likväl ej hoppet att kunna blidka
den hårde mannen; men afven detta slocknade, när
han, smygande kring landet, igenkändes af bönderna
och mördades af dem. Mina fiender utspridde, att
det skett på min anstiftan, för att undanrödja det
enda hindret för mitt barns lycka. En förening
mellan våra ätter skulle hafva gifvit ökad fart åt dessa
Engelbrekt, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
