- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
197

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

närmare efter; jäg tror visst, att vi äro qvitt.» Der*
efter körde simläraren ner sin lärjunge en gäng till
och höll honom nägot längre under vattnet, innan han
iter drog upp honom öfver vattenbrynet. »SI ja, det
tar sig nog,» yttrade Pauli; »men hur var det nu, det
år ju betaldt, jag är ju ingenting skyldig?» — »Buhl
oh! hjelp! hu!» — »Jag är ju inte skyldig herrn
något?» upprepade Pauli, i det han gjorde min af att föra
ner sin gamle vän för tredje gången; »en gång till, så
går det bra, skall herrn få se.» — »Nej, nej! pyh! puh!»
pustade den gråhårige simkandidaten. — »Inte en vit*
ten år jag skyldig?» fortsatte Pauli; »sätt lummarne i
öronen, sä kommer det inte vatten i dem.» — »Ntj,
nej! hu! hu!» — »Är jag skyldig herm något?» —
»Nej, nej! oh!» — »Inte en vitten?» — »Nej, nej!
inte . . en . . vi . . vi . . vitten . . . bu! åhå! herre
Gud!» suckade den nästau andlöse procentaren. — »Jag
tar herrarne till vittnen,» sade Pauli till de
omkringstående, »att jag inte är skyldig den här herrn ett
enda öre ... se så, herrn simmar ju som en panka
eller som ett stycke fläsk . . . torka sig nu väl, så gör
det godt för porerna, och sätt hatten på hufvudet, så
blir det inte hufvudvärk.» — Procentaren gick sin väg,
svärjande öfver den dyra lektionen, som endast gått
ut på att lära honom dyka, hvilket han kunde förut.
— Men med alla dessa olater hade likväl Pauli sina
goda sidor. Han var lika vänfast som handfast, ty
var det fråga om att tjena en vän, så såg han aldrig
på besväret och skydde intet tillfälle och ingen
väderlek, för att uträtta ett åliggande, till fromma för
andra. Punktlig var han i sina lektioner, äfven mot
andra än procentare och slottskanslibetjenler. Han var
för stolt, för att kunna förfalla. Alltid såg man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:41:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baflickaou/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free