Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men den tjenst, jag en gång bevisade henne, är den
väl af det slaget, som bör betalas med guld . , . bar
jag inte nog af det ögonblick, då bon . . . ack, min Gud!
detta ögonblick, som jag aldrig glömmer och som
ännu skjuter upp ur mitt ödsliga lif, som en blomma
ur öknen . . . förlåt mig, älskade moder! du känner
mitt hjerta, ty det har alltid legat öppet för dig,
liksom ditt för mig.»
»Stackars Adolf! du älskar då henne ännu!» snyftade
den upprörda gumman.
»Ja, ja!» hviskøde han vid fostermoderns bröst.
»Mitt arma, olyckliga barn!»
»Denna känsla gör mig ändå lycklig . . . såret är för
djupt, för att kunna läkas, för ljuft, för att jag skulle
vilja läka det . . . och denna tro, att hon ibland
tänker på mig» ...
»Tänker på dig! . . . hon är ju gift, en annans
hustru !»
»Ja, men» . . .
»Om hon hållit af dig, hvarföre gifte hon sig då med
en annan? . . . hon må vara aldrig så rik och hög, så
blir hon ändå aldrig så lycklig med någon, som hon
kunnat bli med dig . . . du kan få hvem du vill, du,
min snälla gosse ... det finns ingen flicka, som icke
gerna skulle vilja ha min Adolf. . . det är säkert det
... det vet jag så visst som jag lefver det, för ingeo
är så vacker som du, ingen så lärd och kunnig som
du och ingen är så god mot sina gamla
fosterföräldrar» . . .
Den goda gumman kunde icke fortsätta längre för
tårar.
Det knackade på dörren, som strax derefter
öppnades. Muraren Stork inträdde i rummel, hvilket fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
