- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
455

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och fast, likt den mur, mot hvilken han stödjer sin
rygg. Han ser ej den förfärliga kampen, men han
hör slagen, hör jemmcr- och bamnderopen.

Stork har börjat sitt blodiga arbete. Han har en
hel stad, ett helt folk att bekämpa; men han är ensam
en hel stad, ett helt folk. Han har inga andra vapen
än sina armar; men hvilka armar! liknande de
kolossala jernbeslagna klubbor, hvarmed man i jernekens
stam indrifver den splittrande jernkilen, böjas och
sänkas dessa armar, blixtsnabbt och blixtförödande. Han
förmår icke kasta tillbaka den rytande folkmassan,
hvilken tränger inpå honom med kraften af ett
stormande haf; men af deras kroppar, som äro honom
närmast, reser han en vall omkring sig sjelf och
den, för hvars räddning han strider. Öfver denna
rysliga vall slungar han dödar, utbreder han fasa.
Han står i blod, han kafvar i blod, han tumlar som
en hval i blodiga vågor.

Möjligheten af strid famnar äfven möjligheten af
räddning. Axner, hvilken aldrig känt sig öfvergifven
af Gud, känner sig nu icke heller af menniskor
öfvergifven. Det i hans barm domnande modet lifvas på
nytt; musklerna i hans armar spännas; blodet rusar
till hans kinder, och han blyges öfver det skydd, han
njuter bakom en dödlig varelses rygg. Lemnande den
lefvande skyddsmuren, kämpar han nu manligen vid
jettens sida.

»Bra, Stork!» ropar han uppmuntrande och glad,
liksom ljöde redan för hans öron segertrumpetens
smattrande ljud; »låtom oss visa dessa Ryssar, att
Svenska stålet, som de kanske glömt, ännu bor i
Svenska armar . . . Lefve Sverige!» tillägger han exalteradt,
i det hans knutna hand lägger en Ryss till jorden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:41:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baflickaou/0453.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free