Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet: »Hooh! Hooh! Hooh!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIONDE KAPITLET.
»Hooh! Hooh! Hooh!»
1 )ed Preston och hans kamrat befunno sig i en
belägen––-het, som gjorde shavanens farhågor fullt berättigade.
Det kan med visshet påstås, att det endast var det
ogenomträngliga mörkret, som räddade dem från att upptäckas
af de två indianer, som sökte efter dom. Vi erinra oss,
att en af krigarne närmade sig dem inom armhåll — så
nära, att den minsta rörelse skulle hafva förrådt dem.
Först då de voro säkra på att deras fiender hade dragit sig
tillbaka, vågade de tala om sin belägenhet i den mest
försiktiga hviskning.
»Jag säger dig, Blomman, att det här icke duger»,
sade Ned; »Eådjursfot hade rätt, då han sade, att de andra
stammarna endast äro käringar i jämförelse med shavanerna.»
»Hvad skola blifva af honom? Han hafva gått rakt in
ibland dem.»
»Han är alltid i fara, hvar han än befinner sig, men
för närvarande äro vi värre ute än han. Han kan springa
om hvilken som helst af deras krigare, och i mörkret kunna
de icke veta, hvem han är; men du har själf sett, huru
det är med oss.»
»De’ vara så», medgaf Blomman; »om de hafva solljuset
till hjälp, de’ ingen räddning för oss att springa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
