- Project Runeberg -  Bakhållet vid Ohio /
97

(1900) [MARC] Author: Edward Sylvester Ellis Translator: Paul Hallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte Kapitlet: Uppe i trädet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

97

men för öfrigt var ansiktet vackert. Krigarens vänstra hand,
som höll bössan, var uppdragen utefter sidan för att skydda
vapnet mot vattnet. Armen var alldeles bar, så vida icke
ett mässingsarmband omkring handlofven kan räknas såsom
en betäckning. Den högra handen hvilade på handtaget till
tomahawken, som stack fram ur gördeln, och där han stod
med hufvudet något framåtböjdt, företedde han en bild af
den mest spända uppmärksamhet. Men han begagnade sin
syn lika väl som sin hörsel, och de glimmande, svarta
ögonen vandrade långs efter båda sidor af bäcken med en
genomträngande skärpa, som icke lät det minsta föremål
undgå sig.

Men trots indianens vackra gestalt kunde hans ansikte
skrämma en åskådare. Det hade först blifvit betäckt med
ett slags svart färg, som tjänade till underlag för de
hemskaste figurer i rödt, gult och hvitt, som en vildes hjärna
kan utfundera.

De brinnande ögonen skulle säkert återvända till
trädstammen, på hvilken den förskräckta gossen låg utsträckt.
Denne skakade därför af sig den förtrollning, som hållit honom
fjättrad, drog tillbaka sin hand, och löfverket bildade åter
ett tätt skydd för hans ansikte.

Det torde kunna påstås, att ingen människa uppnår
medelåldern, utan att en eller flere gånger hafva varit nära
döden. Ofta vet man kanske icke, huru nära man varit det
bråddjup, i hvilket man kunde hafva nedstörtats af den
minsta fläkt. Döden hotar oss i tusen gestalter, och vi må
väl alla dagligen anropa det gudomliga skydd, som ensamt
kan afvända dödsängelns vapen.

Men ingen kunde mera lifligt hafva insett sin fara än
Ned Preston, och han förstod blott allt för väl, huru nära
han var att falla offer för den skoningslöse shavanens
tomahawk. Denne hade granskat flere träd, hvilka han ansåg
såsom inbjudande tillflyktsorter för en person, som var i

Ellis, Bakhållet vid Ohio. 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:21:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bakohio/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free