- Project Runeberg -  Bakhållet vid Ohio /
107

(1900) [MARC] Author: Edward Sylvester Ellis Translator: Paul Hallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde Kapitlet: Fredsflaggan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

107

natt blir det mörkt; shavanernas antal växer alltjämt, oeb
om de vilja, skall ingen af blekansiktena undkomma.»

»Ni kan ju draga bela stammen öfver oss, oeb då tror
jag inte vi hafva stora utsikter.»

»Men vi vilja icke taga blekansiktenas lif, om de vilja
göra, som vi önska», anmärkte shavanen till de hvitas
förvåning, och han visade strax därpå, att han med alla sina
goda egenskaper icke tvekade att fara med lögn. Han tillade
såsom förklaring:

»Yi hafva i vårt våld de två blekansiktena, som voro
i denna kanot, och de äro nu våra fångar. Yåra krigare
äro ifriga att anfalla den stora kanoten, och de vilja icke
vänta, tills molnen dölja månens ansikte i natt. Men våra
fångar skola återlämnas till sitt folk, och ingen shavan eller
wyandot skall rikta sin bössa mot den stora kanoten eller
skada ett enda blekansikte, om de vilja utlämna Eådjursfot
åt oss.»

De enda personer på flodbåten, som icke blefvo
förstummade af förvåning vid detta förslag, voro det lilla barnet,
som icke förstod något af alltsammans, och Eådjursfot själf.
Han visste, att det skulle komma, alltifrån den stund, då
ban igenkände Tecumseh i kanoten. Han kände väl till
den unge höfdingens hat till honom, och han visste äfven,
hvilket inflytande han utöfvade i sin stams rådslag.

Ynglingen stod alltjämt med korslagda armar och höll
sina ögon oaflåtligt fästa på Tecumseh, hvilken sorgfälligt
undvek att möta hans blick.

Då Jo Stinger hämtat sig från sin förvåning, skrattade
han på ett torrt, glädjelöst sätt.

»Och detta är ert ärende, Tecumseh?»

Indianen böjde på hufvudet.

Yid detta tillfälle ådagalade jägaren en ganska
aktningsvärd fyndighet. Det behöfver knappt sägas, att
ingenting i världen skulle hafva förmått honom eller Jim Turner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:21:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bakohio/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free