- Project Runeberg -  Bakhållet vid Ohio /
139

(1900) [MARC] Author: Edward Sylvester Ellis Translator: Paul Hallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde Kapitlet: Huru det gick till

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139

ras anfall, ty de voro fast öfvertygade, att aldrig ett bättre
tillfälle skulle yppa sig att försäkra sig om hans person. Om han
kunde nå stranden, skulle en del af deras vilda ifver riktas
på bemödandet att fånga honom. Om också allt detta
vore sant, återstod den frågan, huru han hoppades att kunna
narra rödskinnen.

Det var klart solsken, floden låg så lugn som en
kvarndamm, och hundratals ögon bevakade båten. Om en spån
kastades i vattnet, skulle det uppväcka misstankar. Hvad
kunde därför shavanen mena, då han talade om att lämna
flodbåten och uppnå stranden?

Men han hade icke endast beslutit göra ett försök; han
hade äfven uppgjort en plan, hvilken han förklarade för sina
vänner. De erkände, att den var fyndig men skakade sina
hufvuden. Han höll dock fast vid den, satte sig ned
bredvid Jo och Jim och förklarade i de minsta detaljer, huru
det skulle tillgå, ty äfven de skulle hjälpa till, och det
minsta felgrepp kunde blifva ödesdigert.

De behöfde icke försäkra honom, att de skulle göra
sitt yttersta, och de insöpo så småningom en del af hans
själfförtroende. Eådjursfot bestämde, att försöket skulle
göras, först då Tecumseh hade lämnat stranden, och skälet
därtill skulle de snart inse. Dessutom skickade herr Bates
sin lilla Dot in i kajutan, för att hon ej skulle kunna
användas som vittne.

»Där kommer han!» utropade Turner, då kanoten
visade sig och långsamt roddes ut mot flodbåten.

Nu hukade Eådjursfot ned sig i aktern så djupt, att
han icke kunde ses från någondera stranden. Han hade
borttagit örnfjädrarna från håret, och bössan fästes på hans
rygg, så att han obehindradt kunde röra lemmarna. Han
var således fullt rustad för en lång simning under vattnet.

Just i det ögonblick, då Jim Turner fick sikte på
kanoten, böjde ban sig ned och fattade i repet, som fasthöll an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:21:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bakohio/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free