- Project Runeberg -  Bakhållet vid Ohio /
163

(1900) [MARC] Author: Edward Sylvester Ellis Translator: Paul Hallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde Kapitlet: Ett minne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

163

hafva blifvit en större höfding, än Tecumseh någonsin var.
Jag var i Wild Oaks, då de förde gossen dit som fånge.
Han var sårad, men det oaktadt var han en riktigt fräsande
vildkatt, färdig att flyga på hvem som helst, som stod i
närheten. Ja, han var en sådan vild best, att många af
nybyggarne ville slå honom i skallen, men herr Preston ville
inte tillåta det. Macaiah Preston och hans bror öfversten
voro de bästa karlar vi någonsin haft i Kentucky, och den
nuvarande afveln är inte sämre.

»Som jag sade, man kunde hafva knackat lifvet ur den
unge shavanen förr, än man fick honom tam; men Prestons
familj tog hand om pojken och vårdade honom, läste bibeln
för honom och berättade om frälsaren, och det tämde honom.
Han blef en vän till de hvita för hela lifvet, och ni skulle
inte tro hälften af det, som han gjort för oss, om jag
berättade det. Så t. ex. den där historien om kanoten —jag
kan inte klandra er, om ni inte tror den.»

Då Kentons åhörare försäkrade, att de skulle tro honom,
skrattade den gamle, gråhårige mannen.

»Kanhända, men jag är inte säker. Det är i alla fall
dagsens sanning, att han simmade tätt under aktern på
Tecumsehs kanot fram till Kentuckystranden, som vimlade
af shavaner och wyandoter, och han lurade dem allihop.

»Och huru den indianpojken kunde handtera en båge!
Då jag fick tag i en bössa, så vet ni, att jag förstod, hvad
den dugde till. Jag har besegrat Boone många gånger i
skjuttäflingar, och det var inte många, som kunde göra det;
men då Eådjursfot spände sin långa hickorybåge, då tog jag
af mig hatten och gick och satte mig bland åskådarne och
sparde mitt krut.

»,Jag sade er ju, att vi inte hade någon möjlighet att
rädda folket på flodbåten, om vi inte skickade dem bud om
hvad vi ämnade göra, men det hade aldrig lyckats, om inte
Eådjursfot varit; han band ett stycke papper om pilen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:21:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bakohio/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free