Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde Kapitlet: Ett minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
borde bafva skickat mig bud, när ban köpt bela Kentucky,
ocb satt upp anslag för att varna sådana som olofligen
beträdde hans egendom. Han sade då, att rödskinnen märkt,
att någon följde dem utefter flodstranden eller åtminstone
snokade omkring dem, och att de nu lågo i försåt för denne.
Han hade stått bakom trädet och tänkt skjuta den första
hvita man, som visade sig; allrahelst ville ban dock komma
åt Eådjursfot.
»Det fanns en mängd kanaljer på olika ställen i skogen,
och två af dem voro särskildt på spår efter Eådjursfot.
Huru vi kunnat komma fram till stranden utan att råka på
dem, kan jag inte begripa, men jag förmodar, att det var
belt ocb hållet Eådjursfots förtjänst.
»Naturligtvis visste inte Girty, att Eådjursfot fanns i
närheten, och jag sade ingenting om den saken, ty han
hatade den unge shavanen värre än pesten. Sedan flyttade
vi oss litet närmare floden och satte oss ned på en plats,
där vi kunde samtala, utan att någon lyssnade på oss.
»Ni veta, att Girty en gång räddade mig från att
blifva bränd vid pålen, och när man gjort en person en
vänskapstjänst, brukar man tycka om honom mera än förut:
vi samtalade därför som två gamla vänner.
»Han omtalade, att indianernas hufvudstyrka gått nedåt
floden för att göra halt några mil längre ned. De tänkte
alltjämt behålla floden i sikte för att hindra de
ombordvarande att komma undan. Ett halft dussin af de
skickligaste voro spridda här och där i skogen och hade i uppdrag
att tillfångataga de hvita, som möjligen följde efter dem.
Ocb Girty sade också, att ban inte kunde begripa, huru
jag kommit fram utan att stöta på dem. Därvid såg han
sig omkring på ett sätt, som visade, att ban var orolig för
min skull. Men jag sade honom, att ban inte behöfde
bekymra sig, ty jag hade trampat i skogarna länge nog
för att sörja för mig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
