Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde Kapitlet: Ett minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
att få skjuta. Men han får intet tecken, Simon, ty jag skulle
allt utstå bra mycket, innan jag kunde förmå mig att göra
dig något ondt.’
»Jag var själf en vildbasare på den tiden, och jag
skäms att säga, att det inte fanns ett sant ord i det jag
sade till Simon. Jag visste nog, att Eådjursfot inte var långt
borta, men han väntade inte på någon signal från mig.
»Emellertid blef Girty lugnare. Jag berättade för honom,
att Eådjursfot hade blifvit nedsläppt vid sidan af flodbåten
i den väldiga kitteln, som tjänstgjorde som ankare. Det
skedde midt framför näsan på indianerna, som stodo på
Ohiostranden, men de voro för tjockskalliga för att förstå,
hvad som försiggick rakt inför deras egna ögon. Eådjursfot
klängde sig fast vid båtens utsida, medan Tecumseh sökte
efter honom. Då höfdingen var färdig att åter begifva sig
till stranden, simmade Eådjursfot tätt under och bakom hans
kanot och höll endast näsan öfver vattnet — ehuru jag inte
kan förstå, huru det tillgick — tills han var alldeles invid
land, då han simmade under vattnet, tills han doldes af
träden och buskarna vid stranden. Då steg han i land och
var räddad.
»Girty ville knappt tro på den sista delen af berättelsen,
men jag öfvertygade honom, innan vi skildes åt, och han
skrattade och sade, att Tecumseh skulle få veta alltsammans.
Jag är säker på att han höll ord, och jag är också säker på
att Tecumseh, då han fick veta det, var den argaste indian
emellan Atlanten och Klippbergen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
