Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nikolaus I dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skilj dig ej från adeln: den är — jämte vår heliga kyrka — Rysslands
styrka; och kom i håg att, om du visar dig vara en alltför varm
liberal, du endast kommer att skapa dig själf svårigheter, och
då kommer du ej att dö i din säng, som jag gör; du kommer att
falla för en mördares knif.»
Djup tystnad härskade i rummet, sedan dessa högtidliga ord
yttrats; kejsarinnan satt stilla gråtande, hela kejsarfamiljen stod
samlad kring henne. Nikolaus’ blick for forskande öfver alla
dessa sorgsna anleten och suckade, som om han bland dem
saknade en, som han väntade vara där, och från hans torra läppar
föll ett ord, ett enda namn: »Barbara». Då steg kejsarinnan
upp, gick ut ur rummet och kom tillbaka med en kvinna, som
hon höll vid handen. Hon ledde henne fram till sin makes läger
och yttrade mildt: »Säg honom farväl.»
»Merci, madame», kom svaret brutet och svagt, då mademoiselle
Nelidov lutade sig ned och, alldeles förkrossad, snyftande kysste
kejsarens hand; och han upprepade orden efter henne, »merci,
Charlotte», sålunda gifvande sin ungdoms maka det namn hon
bar i den flydda men ej glömda tid, då han först lärde känna
henne, innan Rysslands krona blifvit satt på hennes hufvud.
Och detta var allt. Därefter talade den döende endast för
att yttra några ord af tacksamhet till de trogna tjänare, som
omgåfvo honom, och sedan hördes hans röst ej längre, utom för
att bedja till den Gud, till hvilken han stod i begrepp att
öfverlämna sin själ.
En präst blef inkallad, hvilken gaf honom den sista
välsignelsen, och lugnt och utan fruktan, fasthållande sin gemåls hand
och tryckande ett krucifix mot sitt bröst, utandades Nikolaus I
sin sista suck.
Dörrarna till sängkammaren slogos upp, och Alexander II
visade sig på tröskeln, då han passerade från dödsrummet in i
tronsalen, där hans hofmän samlats. Till dessa yttrade han
med bruten stämma:
»Au nom de mon père je vous remercie pour vos services,
messieurs.» Och längre fram, då det första ögonblickets
sinnesrörelse lagt sig, anmärkte och kommenterade man den
omständigheten, att den unge härskarens första ord till sitt folk hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
