Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nikolaus I dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur innerligt han än hatade engelsk politik och engelska
politiker, gjorde han en bestämd skillnad mellan drottningen och
hennes ministrar, och medan han misstrodde de senare, hyste han
den djupaste aktning för den förra, ehuru han på samma gång
alls icke kunde fatta mekanismen i en konstitutionell styrelse,
eller huru omöjligt det vore för en engelsk suverän att regera
mot sitt parlament eller sina ansvarige rådgifvares mening. Att
han misslyckats i sina bemödanden att komma till
samförstånd med drottning Viktoria, såsom han försökte genom en
direkt brefväxling med henne, hvilken icke minskat den mellan
hofven i St. James och Petersburg med anledning af den
österländska frågan rådande spänningen, tillskref han uteslutande
hennes kvinnliga timiditet; och hade någon sagt honom, att hans
personlighet vore drottningen mindre behaglig, skulle detta
högeligen ha öfverraskat honom. Enligt hans tanke borde nämligen
alla suveräner sympatisera med hvarandra, och att dessa skulle
kunna hysa fördomar mot hvarandra, var något, som han lika
litet kunde fatta, som han kunde medgifva inkräktare, sådana
som han ansåg Napoleon III och Ludvig Filip vara, någon som
helst rätt att göra sig gällande gent emot monarker af »Guds
nåde».
Man har påstått, att Nikolaus I var småsinnad och kortsynt.
Detta var ingalunda förhållandet, men han stod alltid orubbligt
fast vid sin mening och var icke fri från fördomar. Hans hat
till revolutionen var ytterst intensivt, emedan han menade, att
man aldrig kunde veta, hvartill denna kunde leda eller huru den
skulle sluta. Hans mor, kejsarinnan Maria Feodorovna, hade
hos honom inpräntat den djupaste afsky för franska revolutionen,
och denna moder afgudade han. Hon hade besökt franska hofvet
under Ludvig XVI:s regering och fattat varm och entusiastisk
vänskap för Marie Antoinette, som så hjärtligt mottagit le comte
och la comtesse du Nord under deras resa till Frankrike. Den
olyckliga drottningens öde var ett ofta återkommande ämne för
samtal inom den kejserliga familjen i Petersburg, och underligt var
ej, att det väckte förbittring mot alla, som därtill medverkat.
Dessutom hade de franska emigranterna blifvit synnerligt väl mottagna
af kejsarinnan Katarina, och de hade snabbt spridt sin förtrytelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
