Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Alexander II på tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gång på gång aftorkade kejsaren sina tårar med afvigsidan af
handen, och efter ceremonien riktade han några ord till
medlemmarne af sin militära hofstat, tackande dem för deras tjänster
under den gångna tiden och utbedjande sig af dem samma
tillgifvenhet, som de visat hans fader. Han framförde på samma
gång till dem den rörande tacksamhetshälsning, som Nikolaus
låtit inflicka i sitt testamente, och som var ställd till alla, som
innehaft tjänst eller ämbete under honom. Han tillade därjämte
några ord för egen del, uttryckande förhoppningen, att fred, en
hederlig fred, snart skulle kunna slutas. Detta tal hölls på ryska,
så att alla skulle kunna förstå det. Det blef mycket gynnsamt
mottaget både hemma och i utlandet, och såsom en följd började
de europeiska börserna stiga. Emellertid kände man fortfarande
den allmänna situationen vara full af faror och oro; en hvar
insåg, att den uppgift, som förelåg den nye härskaren, var ytterst
svår, och att det vore omöjligt för honom att taga i tu med några
inre reformer, förrän fred blifvit afslutad.
Kongressen sammanträdde slutligen i Paris, sålunda höjande den
Napoleonska dynastiens prestige, hvilken Nikolaus alltid vägrat
erkänna. Ehuru Alexander II icke tyckte om honom, blef det
grefve Orlov, hans faders förtrogne och nära vän, som af honom
utsågs till representant inom denna församling, på hvilken
Rysslands öde berodde.
Grefve — sedermera furst — Orlov var en af den föregående
regeringens intressantaste gestalter. Han var en barsk gammal
man, till och med ännu mera autokrat än hans herre, men med
ett vekt hjärta och alltid ytterst mån om att icke missbruka den
makt, han var i tillfälle utöfva. Han var chef för den
beryktade »tredje sektionen», som den kallades, eller afdelningen
för rikets hemliga polis, och hade rättighet att oanmäld vinna
tillträde till monarken, när helst han ansåg sådant behöfligt. Vid
den tiden var det vanligt, att hofsocieteten till tronens fot bar
fram alla sina familjesorger och tvister, med anhållan att
kejsaren ville däröfver fälla ett afgörande utslag. Detta utslag blef
alltid beroende af chefens för hemliga polisen yttrande i ärendet,
och till grefve Orlovs berömmelse måste sägas, att han aldrig för
egen fördel begagnade sig af de familjehemligheter, om hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
