Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Alexander II på tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han på grund af sitt ämbete fått kännedom. Han var typen för
en gammal rysk grand seigneur eller barin, såsom ryska bönderna
säga, med en värdighet som aldrig lämnade honom ett ögonblick,
äfven under de mest pröfvande förhållanden; en man som utan
fruktan sade såväl kejsaren som dem, med hvilka han på grund af
sin ämbetsställning kom i beröring, sin oförblommerade mening.
Han var utomordentligt fruktad, men på samma gång
utomordentligt aktad. Nationen visste, att dess heder hvilade trygg i
hans händer, och han var måhända den ende i Ryssland med
tillräcklig auktoritet för att underteckna Parisfördraget, hvars
förödmjukande villkor man icke skulle förlåtit någon annan.
Innan han afreste till Frankrike, mottogs han i audiens hos
den unga kejsarinnan Maria Alexandrovna, och man visste
berätta, att hon bad honom särskildt gifva akt på kejsarinnan
Eugénie och dennas hållning och dräkter. Den gamle svarade
barskt, att han icke var skickad till Frankrike för att
uppmärksamma en krönt äfventyrerska och, tillade han, »Vous devriez
madame, être la dernière à vous intéresser à ce monde-là.»
Naturligtvis vill jag icke ansvara för anekdotens sanning, men
den berättades allmänt på den tiden.
Grefve Orlov erhöll vid sin återkomst från Paris furstetitel och
dog ej långt därefter. Han efterlämnade en enda son, som en
lång följd af år representerade sin regering vid Seinestranden
under den tredje republiken. Hans änka, född Gerebtsov, en
synnerligt intelligent kvinna, flödande af en satirisk kvickhet,
som gjorde henne rätt illa omtyckt i Petersburg, drog sig
tillbaka till Florens, där hon ägde ett härligt palats och tillbragte
sitt lif i nästan kunglig ståt. Hon var en favorit hos kejsar
Nikolaus, som högt värderade hennes principstränghet och hennes
tillgifvenhet för det kejserliga huset, men det påstods, att
kejsarinnan hyste ängslan för henne, och att hon för storfurstarna och
storfurstinnorna var en verklig skräck. I societeten fruktade
man hennes domar, som antingen skapade eller grusade
individens goda namn och rykte. Hon hatade furstinnan Lieven
och brukade förklara, att societetsspioner — som hon kallade
personer med den ryktbara prinsessans politiska tendenser —
vore fullt ut lika föraktliga som de, hvilka för penningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
