Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Alexander II:s reformer och hans ministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underställts kommittén; han skulle försöka att uppgöra en plan,
som kunde vara acceptabel både för reformens varma anhängare
och dess harmsna motståndare, ty äfven dessa insågo, att den
stora frågans själfva grundprinciper numera voro ofrånkomliga.
Det ligger icke inom detta arbetes uppgift att syssla med
Miljutins individualitet eller det inflytande han utöfvade under
de händelserika år, som följde på Alexander II:s tronbestigning.
Han var en högst märklig man både i fråga om intelligens och
karaktär, men han var en af de mest misshagliga personer
i Ryssland. Genom en sällsam ödets växling blef Miljutin,
som haft rykte om sig att vara ytterligt radikal och äfven varit
misstänkt hos kejsaren själf, hvilken länge vägrade att använda
honom, tack vare storfurstinnan Helenas och furst Gortjakovs
protektion, kallad att samarbeta med monarken i dennes
viktigaste regeringsåtgärd. Längre fram, då reformen, på hvilken de
båda arbetat, blifvit ett fullbordadt faktum, råkade Miljutin
åter i sin herres onåd och blef bryskt afskedad, innan han hunnit
visa hvad han kunde göra för att reglera den maskin han satt i
rörelse.
Miljutins afskedande var betecknande för Alexander II och
den obeständighet, som var en af bristerna i hans karaktär. Han
hade aldrig tålamod eller nödvändig uthållighet för att afvakta
händelsernas naturliga utveckling och följderna af sina
handlingar; han ansåg, att dessa måste krönas med framgång,
helt enkelt emedan han önskade det. Han var en natur, som
väntade sig berömmelse och tacksamhet, icke endast af individer
utan af nationer. Han hade närt höga drömmar om ära och
berömmelse och skulle hafva varit fullständigt lycklig, om den
entusiasm, hvarmed han hälsades af sina undersåtar den stora dagen den
19 februari 1861, hade varat för evigt. Att så icke blef
förhållandet, väckte hans vrede, glömsk som han var af det faktum, att
den klaraste dag stundom följes af den svartaste natt.
Det låg verkligen någonting mycket barnsligt i Alexanders
karaktär. Liksom ett barn bryter sönder sina leksaker, så
brukade han behandla personer, som icke längre voro honom till
behag; och detta olyckliga karaktärsdrag, som så ofta kom honom
att den ena dagen återtaga hvad han gifvit den andra, var en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
