Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Alexander II:s reformer och hans ministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faktiskt hade ingen demonstration någonsin varit planerad
eller kunnat äga rum i betraktande af de af polisen vidtagna
åtgärderna; men dessa storfurstinnans farhågor voro typiska för
nervositeten bland de högre klasserna vid detta tillfälle.
Emellertid hade kejsaren fattat sitt beslut, ehuru det vill synas,
som om han i allra sista stunden gripits af en viss oro. Den 18
februari, årsdagen af hans faders död, hade han åkt öfver till
fästningen och länge legat i bön vid sin faders graf. Erinrade
han sig då de ord, den döende Nikolaus yttrat, när han med det
profetiska sinne, som ofta gifves människan i hennes sista stund,
sagt sin son att, om denne ville genomföra alla de liberala
åtgärder, om hvilka han drömde, han icke skulle komma att dö i sin
säng? Vid sin återkomst till Vinterpalatset var emellertid
Alexander II ovanligt allvarlig och tyst.
Huruvida han sof eller icke, det vet ingen; och nästa morgon
öfverlämnades till honom det af metropoliten i Moskva, den
vördnadsvärde Filaret, uppsatta ryktbara manifestet, som började
med orden: »Gör korstecknet, du ryska folk!» När grefve
Lanskoj, dåvarande inrikesministern, räckte kejsaren det
betydelsefulla dokumentet, mottog han det med darrande händer, trots sina
bemödanden att förhålla sig lugn, och bad att för några ögonblick
bli lämnad ensam.
Hvilka tankar drogo genom hans själ under dessa minuter?
Såg han såsom i en dröm den gångna tiden, sin faders önskningar
och sin faders förhoppningar och framtiden med dess ohyggliga
slut, den dag, då han, stympad och blödande, skulle komma att
föras åter till detta samma rum för att dö, träffad af en bland
dem, hvilka hans hand nu stod i begrepp att skänka friheten?
Han sade aldrig ett ord till någon om sin själskamp, och när han
åter inkallade Lanskoj, fanns icke något tecken af sinnesrörelse
i hans ansikte. Med stadig hand undertecknade han manifestet,
som genast blef kungjordt.
Några timmar senare lämnade Alexander II Vinterpalatset i
en öppen vagn, ensam och utan eskort. Den stora platsen
framför den gamla byggnaden var till trängsel uppfylld af en stor
människoskara, och när monarken visade sig, hälsades han med
ett jubel, sådant man aldrig förr försport i Ryssland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
