Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Orientaliska kriget och därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvarare — icke blifvit tillkallade för att åtminstone afgifva sitt råd
om hvad som borde göras. Officerarne, som voro bättre i tillfälle
att bilda sig en mening om soldaternas stämning än storfurstens
stab, visste mycket väl, att deras folk icke trodde på den lätta
seger man lofvat dem, och de visste också, att de många
flyktingar, som strömmat till det ryska lägret från Bulgarien och
Serbien, gjort ett allt annat än godt intryck på sina blifvande
befriare med afseende på sina nationella egenskaper.
När därför kriget på fullt allvar började, skedde detta med vida
mindre hänförelse inom hären, än man med tillförsikt hoppats
och lofvat kejsaren. Då det kejserliga manifestet om
krigsförklaringen upplästes och slutade med orden: »Vi befalla våra
trogna trupper att öfverskrida Turkiets gränser», lade man märke
till att hurraropen, hvarmed det hälsades, kraftigare ljödo från
officerarne än från truppernas leder, där de funno ett helt svagt
eko. Det var först sedan Donau öfverskridits, som någon
lifligare stämning inom hären visade sig. För att sporra denna
satte man i gång en religiös propaganda, och alla de gamla
legenderna om Konstantinopel och att Sofiamoskéen vore af ödet
bestämd att, tack vare ryska ansträngningar, åter blifva en
kristen kyrka, väcktes till lif igen. Detta var ett kolossalt
misstag, hvilket framtiden skulle komma att visa.
Slutligen kom den första striden vid Plevna. Det var där,
som Skobelev, »den hvite generalen», »Ak Pascha», såsom
turkarna kallade honom, vann odödligt rykte. Omnämnandet af
hans namn återkallar i mitt minne denna sorgliga dag, den 30
augusti 1877, då fästningen för tredje gången stormades såsom
svar på storfurst Nikolaus’ galna påhitt att skänka den såsom
present till sin broder på dennes namnsdag. Det var en härlig
sommarmorgon; rosorna stodo i blom ute på fälten, och en klar
blå himmel strålade öfver hvad som så snart skulle bli
skådeplatsen för så mycken ohygglighet. Den turkiska staden låg i
en dal, helt omgifven af höjder, af hvilka hvar och en var försedd
med en redutt, hvarifrån fiendens artilleri kunde riktas mot våra
trupper. Dessa fingo order att storma, och med största tapperhet
upprepade de tre gånger under denna morgon försöket att taga
skansarna. Hvarje regemente som rusade till anfall, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
