Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Orientaliska kriget och därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning af det erkännande, som en hvar, vare sig individer
eller nationer, måste skänka fullbordade fakta. Han lät narra
sig af lord Beaconsfield och förstod icke att, när England hotade,
gjorde det så, emedan det visste, att det — den tiden åtminstone
— icke hade något annat sätt än hotelser att genomdrifva sina
önskningar med. Mycket senare, under Berlinkonferensen,
frågade jag engelske premiärministern hvad som skulle skett, om
vi icke aktat hans hotelser utan intågat i Konstantinopel. Han
svarade mig med följande märkliga ord: »Jag skulle hafva
vunnit min största diplomatiska triumf och manövrerat er ut
därifrån utan att gå till krig.»
Detta insåg icke Alexander II, och då det påpekades för honom
efter hans återkomst till Petersburg från Bulgarien, innan San
Stefano-fördraget blifvit undertecknadt, yttrade han, att han icke
ville utsätta sig för någon risk — som om icke risken vore det
enda sättet, hvarigenom nationer kunna utföra sitt värf i historien!
Måhända har intet krig varit så olyckligt för Ryssland som
detta turkiska fälttåg, olyckligt trots de segrar, som följde med
detsamma, emedan därmed jordades våra förhoppningar om vårt
inflytande i Orienten och lades grunden till de bulgariska, serbiska,
montenegrinska och rumäniska kungarikena. Dessa små staters
öde är att en dag absorberas af den starkaste och förslagnaste
bland dem, som kommer att skörda frukterna af våra
ansträngningar och ännu en gång uppsätta korset på St. Sofias minareter
och sålunda helt och hållet göra slut på den gamla traditionen,
att det var Ryssland, som varit af ödet utsedt att resa det och åter
insätta de grekiska kejsarne på det gamla Bysanz’ tron.
San Stefano påminner mig om grefve Ignatiev, och jag vill nu
nämna några ord om honom. Han hade stora brister, men på
samma gång ägde han hvad så många af våra politiker sakna —
en stark känsla af sin plikt att hålla både ryska fanan och
Rysslands prestige högt. Han var i ordets fullaste bemärkelse patriot
och skulle aldrig medgifva möjligheten af att vända tillbaka på
en väg, som han en gång slagit in på. Han ville, att andra
nationer skulle frukta Ryssland, och han insåg klart att man, i
synnerhet i Turkiet, så snart man icke uppträdde öfverlägset inför sina
kolleger inom diplomatiska kåren, vore förlorad i den regerings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
