Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Mordet på Alexander II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På grund af de talrika attentat, som gjorts mot hans lif,
eskorterades kejsaren alltid på sina åkturer af en skvadron kosacker, och
såsom ett ytterligare försiktighetsmått åkte denna ödesdigra söndag
chefen för Petersburgspolisen — vid den tiden general Dvorgetskij
— före i en öppen droska. Täckvagnen, i hvilken Alexander II
satt, kördes af en gammal pålitlig kusk, och sedan han lämnat
storfurstinnan Katarinas palats — hvilket efteråt blifvit kejsar
Alexander III:s museum — tog han vägen utmed kanalen, som leder till
Nevskij Prospekt och Vinterpalatset. Vagnen hade knappt svängt
om hörnet, då ett skott hördes och en bomb exploderade framför
åkdonet. En förfärlig villervalla följde, flera kosacker sågos falla
från sina hästar, droskan, hvari polischefen åkte, var kullstjälpt
och generalen själf, som slungats ur, låg sårad på gatan.
Alexander befallde sin kusk stanna. Denne bad honom enträget att få
köra vidare, försäkrande att han skulle kunna tryggt föra honom
till palatset; men därom ville kejsaren icke höra talas, utan steg ur
vagnen för att gå och se efter de sårade medlemmarne af eskorten.
Några förbigående, som sett en ung man stå på isen på kanalen med
någonting i handen, kastade sig öfver denne. Det visade sig vara
Russakov, som kastat bomben.
Han blef framförd till monarken och fällde då följande märkliga
ord, som åhörarne borde hafva skänkt större uppmärksamhet, än
de gjorde. Såsom svar på en orolig fråga af en bland officerarna vid
eskorten, huruvida han vore sårad eller ej, hade kejsaren yttrat:
»Nej, Gudskelof», då Russakov utropade: »Ännu är det för tidigt
att säga Gudskelof.»
I alldeles samma ögonblick inträffade den andra explosionen, och
Alexander II föll dödligt sårad.
Han fördes, ännu vid lif, hem till Vinterpalatset, åtföljd af sin
broder, storfurst Mikael, som äfven frukosterat hos storfurstinnan
Katarina, och som, då han hört den första explosionen, ditskyndat
anande en olycka. Men han kom för sent till platsen och fick
endast se kejsarens blodiga kropp och höra dennes sista ord: »För
mig till palatset ... så att jag får dö där.»
Två timmar senare öppnades dörrarna till den döde tsarens rum,
och den nye monarken kom ut med sin gemål stödjande sig vid hans
arm. Han hälsade allvarligt medlemmarna af sin hofstat och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
