Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Alexander III:s kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan bröts tystnaden af dundret från kanonerna, som ur sina
järngap för all världen förkunnade, att Romanovska husets
hufvudman iklädt sig den krona, som hans förfäder först vunnit i
Moskvas gamla stad. Med korta mellanrum ljuder dånet af
skotten i de utanför kyrkan skockade skarornas öron, och äfven de
ropa sitt »hurra», »hurra», »hurra», tills Kremlins murar genljuda
af ekot.
Medan korsångarna med sina härliga röster intonerade Te Deum,
gingo några generaler fram till monarken med kejsarmanteln af
guldtyg, tungt broderad med svarta örnar och fodrad med
hermelin, och hängde den öfver hans skuldror; han tog spiran i högra
handen och riksäpplet i den vänstra, hvarpå hela församlingen
föll på knä, medan han ensam förblef stående, iförd sin kejserliga
makts alla insignier, och en bön för honom lästes. Sedan allt
folket, som samlats för att bevittna hans triumf, uppsändt böner
för honom, började han, tsaren, i sin tur högt läsa den nicenska
bekännelsen, som aldrig modifierats sedan den dagen den först
blef fastslagen och som af den ortodoxa kyrkan troget bevaras
såsom grundstenen till hela dess byggnad.
Sedan gick kejsarinnan i sin tur fram och knäböjde vid sin
kejserlige makes fötter. Där hon så låg, föll hennes klädning i
silfvertyg och spetsar i rika veck ned omkring henne och omgöt med sitt
skimmer hennes strålande gestalt. Han, den mäktige kejsaren,
tog långsamt en liten vacker krona af diamanter och satte denna
varsamt och under kärleksfulla åtbörder på hennes nedböjda
hufvud. I detta ögonblick lyfte kejsarinnan sina vackra, uttrycksfulla
blickar upp mot hans ansikte, och man kunde se, att mellan dessa
båda flög en af dessa flyktiga minuter af innerlig rörelse, som
blott en gång återkomma i ett människolif, och hvaraf minnet
är tillräckligt för att utfylla den återstående delen däraf. Han
tog upp henne i sina armar, och glömmande hela världen omkring
dem båda, tryckte han henne ömt intill sitt hjärta i en lång och varm
omfamning. Och kören stämde åter upp orden till en hymn,
ett Te Deum af ära, tack och lof.
Sedan kejsarinnan i sin tur blifvit skrudad i den kejserliga
manteln och ur metropolitens händer mottagit St. Andreasordens blå
band, hölls en högtidlig tacksägelsemässa, och när denna var slut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
