Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dr Olof Olsson som person och pastor. Af fru Anna Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lO
LINDSBORG
kanson, Elizahetli (Anderson) Nelson, Carolina
(Backlund) Wardell, Ida Lindqvist, Marv
Lundqvist, Christine Hokanson, Emma Dahlsten, John
Liljestrand, John Lindgren, Frans Stone, Andrew
Ahlstedt, Alfred Sandell, Carl Johnson, Richard
Sundström, Otto Hokanson, Alfred Hokanson,
Adolf Hokanson, Claes Hokanson, Louis Esping.
John Pehrsson, John Björn, Sven Björn. Hon
säger vidare, att fru Francis Johnson var mycket
snäll, så att hon inte bara lät kören öfva i sitt
hem, utan äfven jämt kokade så godt kaffe. "Det
var det roligaste en visste", säger hon, "att besöka
dessa sängmöten och att vara tillsammans med vår
älskade pastor."
Vid julottan sjöngo vi i kör "Hosianna" och
andra psalmer och sånger, lika gladt som om vi
hade varit i den vackraste kyrka. När denna
kyrka var färdig, sade man, att dr Olsson var lika
glad som David var, då man förde Herrens ark
ur Obed Edoms hus upp till Davids stad. Alla
voro fattiga, men man var nöid och glad och lefde
i tro och tillit till Gud, att han skulle hjälpa och
icke låta oss komma på skam.
Församlingen skulle vara en s. k. ren
församling, d. v. s. medlemmarna skulle vara sådana,
som kunde afgifva bekännelse om att de voro
omvända och hade en lefvande tro på Gud. Den
erhöll namnet Bethania. Man hade tänkt sig
som mönster den älskliga syskonkretsen i Betania
i närheten af Jerusalem. Det var i hela vår hop
nu ett hjärta och en själ, och i glädjen häröfver
synes man ha glömt att i den lilla lärjungakretsen
at" tolf var en Judas, och att Herren allena har
förbehållit sig rätten att vara hjärterannsakare.
Den store profeten Samuel, som var så högt
benådad ända från barndomen, tog ändå så fel pä
person, att Herren Gud just till honom säger
dessa märkvärdiga ord: "En människa ser det
som för ögonen är, men Herren ser till hjärtat."
En annan, ännu större profet, Elia, tänkte att
han var den ende, som trodde på den sanne och
lefvande Guden, men Herren försäkrar honom,
att det var sju tusen i Israel, som icke hade böjt
knä för Baal. — Dr Olsson med församling
intogs snart i Augustana-synoden. Dock hade
församlingen sin egen konstitution. Det goda för-
hållandet mellan lärare och församling syntes icke
störas något genom att detta betydelsefulla steg
togs.
Dr Olsson älskade att som vanligt samla sina
vänner omkring sig, särskildt om
söndagseftermiddagarna. Man sjöng Ahnfelts sånger, läste
något Guds ord och samtalade däröfver. Dessa
möten voro ovanligt trefliga att börja med, och
jag tror till och med att dr Olsson var lite stolt
öfver sina värmlänningar för deras insikt i Guds
ord och deras talförmåga. Men efter en tid
började några kritisera vår pastors predikningar.
Man sade att det var icke föda för själen o. s. v.,
och en liten tid efter detta hade begynt, kom den
nya försoningsläran från Sverige. Då bröt
striden ut i full låga, och hvad blef det nu af den
älskliga syskonkretsen i Bethania? Det gick så
sorgligt till, att vi helst kasta en slöja öfver
detaljerna åtminstone. Denna strid sårade dr
Olssons känsliga själ djupt. Det nedlade honom
pa sjuksängen — och somliga hoppades pa
dödsbädden. Men Herren hade beslutat annorlunda.
Han stod upp från sjuksängen luttrad och renad,
grep med ifver an försvaret af vår gamla
försoningslära, som är grundvalen för sa manga tusens
tro och tillit i lifvet och i döden. Men
syskonkretsen var splittrad och har icke äter kunnat
förenas, fastän detta nu är snart 50 är sedan. Så
kunna människor, som alltid äro färdiga att
kritisera och klandra allt och alla, ställa till strider
och svåra lidanden. Må vi mera försöka lara af
honom, som var mild och ödmjuk af hjärtat och
soni bad: "Helige Fader, bevara dem i ditt namn,
hvilka du har gifvit mig; på det att de må vara
ett såsom ock vi!"
Dr Olsson fortsatte som pastor i
Bethania-församlingen ännu några är och betjänade
samtidigt Fremont-församlingen. Han samlade
ungdomen från de båda församlingarna tillsammans
och öfvade dem i sång. När vi tröttnade på att
sjunga, så samtalade han med oss öfver någon
bibeltext. Sannerligen är det så, att vi ännu
tänka med saknad på dessa möten.
Den söndag, som dr Olsson predikade i
Fre-mont pä förmiddagen, hade icke pastorsfamiljen
själf någon skjuts till kyrkan, men en beskedlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
