Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från den Olssonska tiden. Af Francis Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINDSBORG
lO
Nu blef det fraga om att stifta församling, och
det pålystes på söndagen, att alla, som ville vara
med om att stifta en svensk luthersk församling,
skulle möta vid bolagshuset den ig augusti. Vi
voro många vid det mötet, men endast 12
tecknade sig, och den gamla konstitutionen antogs.
Vi öfriga tyckte icke om konstitutionen och gingo
icke in i församlingen förrän 1872, efter att
synodens konstitution antagits.
Det bör ock nämnas, att församlingen blef
först lagligen inkorporerad den 14 januari 1874,
och "charter members" voro: John Train, Carl
Isack Jonson, J. G. Bergsten, Anders (Lindgren)
Lincoln och Frans Johnson. Af dessa är det
endast Lincoln och undertecknad som lefva.
På hösten 1869 börjades prästhusbygget.
Ehuru icke medlemmar, voro vi dock med. Det var
godt 0111 sten i kullarna och godt om sand vid
floden, men hvar att få pengar till kalk? Vi
skaffade så mycket pengar, så att vi fingo till
span-tak och till kalk för utsidan; lera och sand
begagnades för insidan. Alla, som voro något vana
vid att handtera sten, murade. Magnus Carlson
ledde arbetet. Olsson var alltid med. Vi
började och slutade dagen med Guds ords betraktelse
och bön.
Olsson flyttade strax in i sitt nya hus, som vi
byggt på hans "homestead". Det blef ju dåligt
uppsatt, och inom ett är begynte det att blifva
stora sprickor i väggarna, sä att ormar och annan
ohyra kröp in; en morgon lag en stor orm på
pastorns skrifbord.
Vi byggde vår första kyrka i section 7. Den
byggdes af sten, och vi gjorde allt arbetet själfva,
ty pengar hade vi inga. Fattigt var det för oss
och fattigt var det för pastorn. Han hade till
sist icke kläder. Han brukade låna kläder af
sin svåger Jon, och då voro byxorna två tum för
korta. Det var icke så mycket fråga 0111 ditt och
mitt på den tiden; vi fingo hjälpa hvarandra så
godt vi kunde. En gäng, då jag kom till Olssons
i ett ärende, sade fru Olsson: "Jag skulle bjuda
pä kaffe, men vi ha icke haft något kaffe pä tre
dagar." Fattigt var det, men aldrig ledo vi
någon nöd. Vi hade ju ändå blifvit våra egna
hemmansägare, vi hade vår egen torfva.
Kyrkan blef byggd. Den hade grästak, var
utan golf och hade intet mellantak. Vi flyttade
in i januari 1870. Där hade vi våra
gudstjänster, och söndagsskola begyntes genast. Olsson
hade hand om de äldres bibelklass. Undertecknad
var en af lärjungarna, och de intryck jag fick där
ha följt med mig under hela tiden.
Olsson var älskare af sång. Han stiftade en
sångförening. Om den har mrs Berg skrifvit.
Redan J872 kom frågan upp om ny kyrkas
byggande. Nu blef det strid om kyrkoplats. En
del ville ha den där den gamla stod, en del vid
den gamla kyrkogården; man skulle gräfva in
den ena ändan i kullen. En del ville ha den pä
kullen vid Hedlunds.
Slutligen beslutades att bygga den i section 17,
för staden var ju utlagd där, och så fingo vi 80
acres land till skänks. År 1874 begyntes
kyrkobygget i staden. Vi voro alla villiga och voro
da i bättre omständigheter. Vi hade byggt
murarna upp till fönstren, och sa begynte den
sorgliga striden om försoningen. Olssön var mycket
bedröfvad, kyrkobygget stod stilla för en tid och
det såg ut som 0111 det skulle gå omstyr med hela
församlingen. Magnus Carlson sade: "Det iir
bättre, Johnson, att du gar öfver till oss, ty den
där församlingen ramlar i alla fall." Jag sade
honom, att var församling var nog byggd pä
klippan och komme att stå. Olsson sörjde
mycket; hans gamla vänner hade lämnat honom. Till
sist blef han nedlagd pä sjuksängen och var nära
döden. Men hans tid var ännu icke inne, han
hade ännu mycket att uträtta i Guds rike. Med
den rena församlingen var det 110g dåligt
be-ställdt; det var så uppenbart, att d«?n hade så
många skröpligheter, brister och synder. Men
det är godt, att det är nu som det var då, en som
synden förlåter. Ett allvarligt kristendomslif
var det dock. Olsson var allt i alla; på
predikstolen var han stor, och i handel och vandel
uppenbarades hans ödmjuka sinne.
Vi hade ofta missionsmöten, och de voro
hvilo-stunder vid vägen. Men när striden begynte,
blefvo de stridsmöten. Jag minns 1" Salemsborg en
gäng, då alla närvarande ifrades om att tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
