Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från min tid i Lindsborg. Af dr J. A. Udden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINDS BORG
177
var pä söndagarna vi råkades och blefvo bekanta.
Jag fann snart, att han hade mer än den yttre
formen af kristendom. Han var foglig i allt,
kärleksfull och öm mot alla och mild i sina
omdömen om andra. Han kunde fatta allt och tåla
allt. Han var tolerant, äfven mot en ung student,
som mängen på den tiden kanske skulle ansett
vara en tviflare. Det hade sin betydelse för mig
jaR Just den tiden fick göra hans
bekantskap. Långt efter hans dag lyktats, sväfva ännu
hans anletsdrag för mig som en sann kristusbild.
Jag känner endast en annan personlighet, som
kommer lika nära mitt ideal af denna bild, och
med denna har jag i trettiosex är haft den stora
fördelen att dela ljuft och ledt i lifvet. Hur
sant det är, att de ädlaste blomster naturen ger
oss ofta växa i skogens gömda vrår! Midt i
ny-byggarlifvets släp och elände och midt i lifvets
mest prosaiska och alldagliga bestyr anser jag mig
i dessa två fall ha funnit det härligaste jorden
har att uppvisa — älskvärda kristliga människor.
Alla mina minnen från Lindsborg äro kära.
Då Bethany College öppnades i sakristian, kommo
ett lagom antal af nybyggets hyggliga gossar och
flickor tillstädes. Vi besvärade oss ej det året
med främmande språk eller "högre" matematik.
Eleverna voro villiga arbetare, och jag var nog
själf en ifrig lärare, kanske alltför ifrig för
somliga. Jag fick ordentligt repetera engelska
grammatikan, och vid terminens slut på våren hade jag
elever, som voro så pass hemma i ämnet, att de
väl allt ibland kunde slå mig själf på fingrarna.
Anna Olsson och Otto Hakanson hade något att
brås på. De ha också sedan gjort sig bemärkta,
den förra som författarinna och den senare som
affärsman. Jag minns ock att en gosse med ett
stort hufvud hade ett ovanligt minne, som aldrig
svek honom. Men när det var fråga om att
draga slutsatser, gaf han ibland med en liten
skakning på hufvudet tillkänna att det behöfdes
vidare förklaring af saken i fråga. Han var
stillsam och tillbakadragen och tog det som den
naturligaste sak i världen, när han, som väl torde
ha händt, någon gang märkte, att mitt minne ej
i allt kunde mäta sig med hans eget. Eben Olson
var en annan af dem jag minnes. Äfven han hade
ett godt hufvud. Han var prästson och var leda-
ren i bollspelet och annan lek. Mot honom fick
jag ibland vara "sträng". Men vi voro vänner
ändå, som jag tror. Dä vi tjugo är senare
träffades i Wisconsins skogar, var han en betydande
man i en pågående het politisk kampanj, som han
ledde. Hvad kampanjen innebar har jag glömt,
men hans sida vann i valet, liksom oftast i
bollspelet i Lindsborg.
Denna vinter lades första grunden till den
sedan så ryktbar blifna Messiaskören. Dr
Swensson inbjöd alla sångare i Lindsborg och i de
kringliggande svenska nybyggena att ena sig om
företaget, och fru Alma Swensson öfvertog ledningen
af sångöfningarna. Det var denna lilla kvinnas
musikaliska smak och begåfning och hennes sega
energi, ej mindre än dr Svvenssons tjusande
personlighet, som först gjorde Messiaskören möjlig
i Lindsborg. Icke heller få vi glömma att kören
tillkom i nybvggarelifvets entusiastiska kraf på
sällskaplighet ibland ett utvaldt folk. Ingen som
lärt känna Lindsborg kan förneka att folket där,
och jag menar särskildt det kyrkliga folket,
representerade ett urval från den bättre delen af den
svenska allmogen. De som kommo med dr Olsson
från Värmland och de som utflyttade från Illinois
till Fremont voro i viss mån idealister. De flesta
drefvos af högre syften än en blott ekonomisk
fördel att slå sig ned så långt ut på de vilda
prärierna, som de gjorde. Detta blef fullt klart
för mig under min sjuåriga vistelse i dessa
nybyggen. De önskade bilda bättre samhällen än
dem de kommo ifrån. I många fall var denna
önskan säkert lika stark och lika mycket
medveten, som den var hos de första pilgrimerna i
Nya England. Lyckliga samhälle, som ock haft
storslagna ledare!
Pä våren inbjöd dr Swensson orkestern från
Augustana College och dess medlemmar att fara
till Lindsborg. De blefvo rejält mottagna. Carl
Esbjörn, John Krantz, Jacobson, Friberg, Gustav
Andreen, Fritz Andrén och andra af mina
skolkamrater voro med. Vi öfvade oss åter
tillsamman. Min lärosal, sakristian, förvandlades till
ett "spelhus", där sträng- och blåsinstrumentens
ljud och oljud hördes. Och sedan gåfvos
konserterna, och de rika kalasen, i Lindsborg, Assaria
och Fremont.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
