Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från min tid i Lindsborg. Af dr J. A. Udden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i78
L I N D S B O K G
Men allting har en ände. När dessa fester
voro öfver, intog nödvändigtvis en slapphetens
ande hade folket, som deltagit i festligheterna,
och hela min lilla "skolvärld". Det var vid tiden
af det viktiga vararbetet pä åkrarna, och flera
af mina studerande måste ut för att sä och
plantera. Sista dagen hade jag blott ett dussin elever.
Reaktionen efter de stora mötena var sa
nedtryckande för mig, att jag rent af fällde en saknadens
tar den dagen i min enslighet, sedan eleverna alla
gått. Det var som betydde mitt
undervisningsarbete alls intet emot den härlighet, som vi skådat
och hört pa de stora festerna. Hvad gagnar det
till att plugga och läsa?
Detta var blott en flyktig tanke, som aldrig
fick rotfäste i mitt hufvud, minst pa den tiden!
Sommaren 1881 var för mig personligen den
viktigaste jag upplefvat. Jag beslöt då att ägna
mig at lärarekallet, och jag fick den sommaren
min ömma maka för lifvet. Detta hör ej heller
egentligen till mina minnen från Lindsborg.
Bröllopet firades i Minnesota. Som jag fatt
kallelse att fortsätta med skolarbetet i Lindsborg,
gick vår bröllopsresa också dit. Vi voro unga
och oerfarna, och jag var oförståndig nog att
tillåta min bättre hälft att öfvertaga tillsynen
af skolans matinrättning. Hon gjorde ock detta
till allas belåtenhet till skolårets slut. Det
förspordes aldrig något klander öfver
matinrättningen bland de studerande den terminen. Men
bestyret och arbetet störde den hemtrefnad en
nygift kvinna bör förunnas. Jag förstod det ej
dä. Med hvar sina dagliga bestyr hunno vi
knappast bli väl bekanta det aret. För resten tar jag
bekänna, att det tog mig flera är, innan jag
fattade fullheten af min oförtjänta lycka i vart
äktenskap. Vid vårt silfverbröllop kunde jag ej
heller hålla inne att vi båda ännu hade vårt första
ordbyte osagdt. Jag medger ock rättmätigheten
af repliken, som kom från en vän bland gästerna:
"Det torde nog ej vara herr doktorns fel."
Skolarbetet kom snart i gång— i hela staden —
den hösten. Matinrättningen och sofrummen
voro i der gamla Lindgrens hotell. Som
lektionssalar användes Velins smedja utmed storgatan,
och jag minns ej hvilka andra ställen i staden,
samt den gamla, nu flyttade och ombyggda skol-
byggnaden, som förr tjänat den allmänna skolan.
Elevantalet var väl en tre gånger större än aret
förut. Jag fick. som äldst i tjänsten, öppna
skolan. Min klasskamrat och vän dr Nelander höll
ett kort tal till eleverna som infunnit sig. De
"inskrefvos" och klassificerades. Sedan begyntes
lektionerna.
Här far jag berätta om det första
fakultetsmötet, som hölls vid Bethany. Efter det ett par
månader hade förlupit, förekom något som
behöfde regleras. Jag minns ej hvad det var, men det
var vi*st någon disciplinfråga, som måste
behandlas. Dr Swensson anmärkte, att vi behöfde ett
litet möte för att samtala om saken. Detta möte
hölls i professor Nelanders hem. Hr Carl
Norman hade kort förut engagerats som biträdande
lärare. Han kom från kolgrufvorna någonstädes
nära Osage Citv, där han en tid arbetat.
Närvarande vid fakultetsmötet voro sålunda: doktor
Swensson, prof. Nelander, hr Norman och
undertecknad. "Ja, hvem skola vi nu välja att föra
ordet?" blef dr Swenssons inledande fraga. Efter
en kort begrundan föreslog jag prof. Nelander.
Hvem som understödde förslaget har jag glömt,
men antingen det nu var dr Swensson eller hr
Norman, anhöll jag om omröstning, och valet
gjordes genast och enhälligt. Jag kom senare till
den tron, att kanske mitt förslag var förhastadt,
att jag borde antingen ha tegat eller föreslagit dr
Swensson, som i alla fall var den ledande själen
i allt. Men det föll mig ej in dä, att någon annan
än en af lärarne kunde komma i fraga. Följden
blef, att läroverkets grundläggare och i allt den
ledande personen ej blef invald som dess officiella
president förrän sju ar senare, om jag minns rätt.
Gm dr Swensson vid detta möte velat blifva väld
eller ej, har jag aldrig fått klart för mig. Att
han ej var småsint, det vet jag. Och det var ej
heller prof. Nelander. Den vid vårt första
fa-kulretsmöte invalde presidenten skötte sitt ämbete
väl alla de följande ären. Jag kände honom då
kanske bättre än någon af de andre gjorde det,
och jag tyckte att ban var själfskrifven till
platsen. Med en värdighet och ett lugn som man
sällan träffar, förenades i hans personlighet ett
så godmodigt och sympatiskt väsen och en så
väl-vällig hållning, att han fick skolungdomens ode-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
