Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår synods förhållande till den öfriga lutherska kyrkan här i landet. Af dr G. A. Brandelle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINDS BORG
239
åt en nation eller åt en individ. Gud har många
barn, och han sörjer för alla, så att intet blir
vanlottadt.
Nu sedan svenskarna och norskarna gjort sig
belt fria frän amerikanerna och tyskarna, hade
de väl bort veta försvara och behålla sin frihet.
Alen i det stället gick det inte bättre än att
Augustana-synoden, som bildades i juni manad
1800, redan i september månad 1867 var med om
att organisera "The General Council of the
Lutheran Church in America." Den tanken ligger
ej långt borta, att våra fäder kände, att det
skadade alls inte att understundom komma
tillsammans med trosbröder och utbyta tankar, äfven om
inte tankarna alltid lupo i samma fara. Denna
förening har synoden bibehållit alltsedan.
Otvifvelaktigt har den varit till ej så liten nytta för
såväl var egen synod som för de andra synoder,
som utgöra General Council. Hvad oss
beträffar, har The General Council nog fått hjälpa
till att göra oss litet mera kyrkliga än hvad vi
kanske annars varit. I liturgiskt afseende sta vi
i skuld till The General Council. Äfven i
prak-tiskt-teologiskt afseende ha vi lärt åtminstone
något från dessa vära bröder. Vart arbete i
söndagsskolan har främjats af vår förbindelse med
dessa synoder. Äfven vi å vår sida ha säkerligen
varit dem till nytta. Vi tycka om att tro, att vart
kristliga allvar, det kristliga allvar nämligen, som
vara fäder förde med sig från Sverige, i någon
liten män blifvit öfverflyttadt pä dessa vara
amerikanska och tyska bröder. Äfven inbilla vi oss
att vi eggat dem å missionens,
kärleksverksamhetens och skolverksamhetens område. Allt som allt
måste det erkännas: den bland vårt folk, som följt
med och tagit till vara hvad The General Council
haft att bjuda pä, har haft stor nytta af denna
samling af goda och trogna och kunskapsrika män;
å andra sidan, den bland vara amerikanska och
tyska bröder, som följt med oss i vart arbete, skall
säkerligen med glädje erkänna, att ban funnit
mycket bland oss, som varit honom till nytta och
uppmuntran. Sa bör det vara; sa är det, där det
gar rätt till.
Och nu är det just ungefär slut. Från och
med 1851 till och med 1870 stodo vi i förhållande
till norskarna. Alen med 1870 upplöstes den
förbindelsen, och alltifrån den dagen intill nu ha vi
ingen förbindelse alls haft med det folket. Vi ha
inte varit osams, men vi ha inte heller varit sams
nog att ha någonting med hvarandra att göra.
Vi tala väl om hvarandra, men tyckas helst vilja
vara sä pass långt ifrån hvarandra, att vi ej utan
svårighet kunna na hvarandra. Aled tiden
kommer förmodligen den dag, när hela den lutherska
kyrkan i vart land är förenad och har allt
gemensamt. Men när den tiden inträffar, det vet ingen.
Och allt intill den stunden kommer vår kära
kyrka att förblifva hvad hon varit under flydda
decennier: jämförelsevis litet känd och alldeles
oförmögen att kunna utföra någonting, som i
frå-ga om storlek och betydelse kan ställas i
jämnbredd med hvad andra samfund uträtta.
Det där fråga vi dock icke precis efter. Var
kallelse är att vara trogna med de pund Herren
förlänat. Den lutherska kyrkans olika
afdelningar äro ansvariga för hvad de fått samt huru
de använda sina pund. Och räkenskap skall göras
för ingen annan än för Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
