Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där rosorna ännu höll på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.
Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande Ijud. Om man Iyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter eller om den bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna fjärilsvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på hitresan.
Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där uppe på den gröna Ijungbädden redan som pojke.
Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.
Medan han låg där uppe på klipphyllan och Iyssnade till vinden och undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.
Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora vattnet, hade han sett en sjöjungfru.
Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som hade svävat bort över vattnet.
Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig, därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden, som fyller luft och hav och som eljest döljer sig så svartsjukt för människor.
Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på vattenytan, men när han hade börjat Iyfta ögonlocken, hade de allesammans försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.
Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än den första gången hade han haft Iyckan med sig och fått se någon av dem.
Han gjorde om försöket också den här dagen, fast; med ringa förhoppning, men då han ansåg sig ha legat stilla lange nog och slog upp sina ögon, blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, Ijusklädd, smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från vatten som från land.
Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.
Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och gråta vid havsstranden.
Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela hållningen kunde han märka hur tung den oIycka var, som hade träffat henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till, men den här gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.
Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en klipphylla och tyckte sig känna igen den unga arbetaren, som för några veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.
-Jag såg, att ni satt här, sade den unga arbetaren, och då tog jag mig friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran att bjuda er på en segeltur ?
En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga nej. Och inte ville hon heller, att den unga arbetaren, som såg så ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.
Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret hårt och styrde rätt mot väster, och de flög ut ur kilen fram mot havsöppningen.
Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen, därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.
Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet rörde sig livligare i hennes kropp och att hon kände det lättare att bära det svåra, som var henne pålagt.
Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita molnfläckar.
Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i luftlagren nere vid jorden för att bryta Ijuset och göra alla nakna och torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.
Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem, så att de låga gråstensklyftorna Iyfte sig med väldighet och makt och majestät upp ur vattnet.
Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter förfärande och svindlande och till att utmärh all#l avstånd, så att man såg bergkam stå bakom bergkam allt mjukare och finare och mera himmelska färgtoner.
Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och from och frågande blick i sina ögon# och hon lade ner sina knäppta händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde sig omkring henne.
Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm och känna hur hon blev vrs#jat till ro.
Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som var överhöljda med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan skrevorna, som var mera stickande gröna, mera stickande och levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.
Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gled fram över vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.
Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och kojor och #ingar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan hade fått se dem; när de var i högtidsskrud.
De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.
Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.
De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så småningom kom de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.
Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kom ut till sjöss och fick se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.
Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga till råds, när hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte kunde reda sig med.
Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse for denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.
Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom och fördömt honom, de var alla väl förtrogna med last och synd. Alla hade väl någon gång bedragit, Ijugit, småsnattat, stulit, varit högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.
Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv. Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond tanke och hade aldrig velat skada en människa.
Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå till henne.
Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon hade svårt att komma sig för med.
Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt, störtade sig rakt in i ämnet.
-Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en stund sedan?
-Ja, sade han, det kan jag ju inte neka till.
-Ja, det var just ingen stor sorg, sade hon. Det var bara ett brev, som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter, som gifte sig helt nyligen och som kelda fått en så bra och förmögen och framstående man, # att jag och alla människor trodde, att hon skulle bli # förfärligt Iycklig.
-Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan? sade Sven Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den goda vännen.
-Nej, sade hon och såg långt bortåt havet, som om hon inte ville möta hans blick. Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte kunde låta bli att gråta.
-Det kan jag väl första, sade Sven Elversson. Men skulle inte fru Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.
Hen rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:
-Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. Det är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne. Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller ovänligt.
-Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns uppförande, som mannen kan finna opassande? föreslog Sven Elversson.
-Nej, sade den nygifta frun ivrigt, det är jag viss om att det inte är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer, går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig; så att sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än fruktträd och blommor och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt, och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet, medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta var och vad det betydde.
Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att beskrivningen på den där gamla mannen, som svärmade för trädgårdsodling, passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med honom.
-Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan, sade han endast.
Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.
-Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut, sade hon litet vårdslöst. Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner så många fel hos henne ooh anmärker pa allt, vad hon gör? När det är, som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja och som om allt, vad hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära sig vad hon får lov till och vad som är henne förbjudet.
Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han hann inte att svara något, innan hon fortsatte.
-Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.
"Herregud, vad ska jag svara henne?" tänkte Sven Elversson. "Hon är ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande. Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att få tala om den på det här sättet."
Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var mycket fästad vid sin barndomsvän
-Jag skulle gärna vilja hjälpa henne, sade den unga frun, och nu var tårarna åter nära att visa sig, därför att jag vet, att hon är en god och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta, därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån kan se ut över församlingen.
Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var avsedd för prästgårdsfruntimmerna och som mycket riktigt var upphöjd, så att där gavs en god överblick. "Men jag kan inte säga till henne, att mannen är svartsjuk", tänkte han. "Det skulle såra henne. Det går kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet."
Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den unga frun, att mannen fann henne hemma, när han kom från kyrkan.
Och i smärta över att inte våga hjälpa henne för att kanske få henne bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme långt i väster:
-Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven Elversson. Ni har väl hört talas om honom?
Hon nickade.
-Jo, jag känner allt till hela historien.
Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till ett par ord, som gjorde slut på den smula Iycka han hade känt denna förmiddag.
-Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på kyrkslätten, brände ner i går kväll?
-Brände det? utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att kantra.
-Ja, det brände ner till grunden, sade prästfrun med största lugn. och väl var det.
Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade han mellan hårt sammanbitna tänder:
-Varför säger ni, att det var väl, att huset brände? Jag h#r hört sägas, att Applumsborna var nöjda med det.
-Det har jag också hört, förklarade hon, men vad hjälpte det, när barnen inte ville gå dit?
-Ville inte barnen gå i skolan? upprepade han helt hjälplöst. Jag har inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.
Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl, att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de var rädda, att de skulle gå miste om saligheten, därför att de satt och läste i rum, där det luktade kristet blod.
Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd blick och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över läpparna.
Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon om, att skolläraren och framför allt småskollärarinnan hade gjort sitt bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på med sitt: att huset var byggt av en syndens människa och att det var oheligt.
En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade tyckt sig se syner, och förskräckelse och vämjelse hade stigit för varje da#. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta skada till förståndet.
Sven Elversson satt och såg rätt framför sig.-"Nu får jag min dom av henne, såsom jag önskade", tänkte han. "Och hon dömer som alla andra."
Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt, då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den fått överhand.
-Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor, sade mannen vid rodret. Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så ohelig man som han att bygga en skola.
-Ja, man skulle nästan kunna tro... började den unga frun, men avbröt sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson.
Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det?
Och när hon nu såg närmare på honom! Hon hade låtit sig bedragas av de enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över! Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran.
Han höll ögonen nerslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt.
"Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den stackarn mot min vilja?" tänkte hon. "Då får jag mer att sörja över, än jag redan hade, när jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju ha varit en lovande ung vetenskapsman", tänkte hon vidare, "och har mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att återvinna människors aktning. Detta r brhårt för honom. Jag borde inte ha talat, som jag gjort."
Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något bemödande att tala, varken han eller hon.
När de hade lagt till vid stenbryggan under klippviglsen och han reste sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand.
-Förlåt mig! sade hon. Jag visste inte, att det var ni.
Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte skyddades av den skärmlösa läderhjälmen.
-Vad gör ni? ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade bitit honom.
-Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner # f# som alla andra, sade hon.
Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och att se sig tillbaka vandrade hon över sandremsan in bland
Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna.
-Tack och välsignelse över er! sade han med dämpad och bruten röst. Men kom ihåg, fortfor han, att ni får aldrig, aldrig mer göra något sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars kunde han bli så svartsjuk, att han död
Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljöd i hennes minne.
Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?
"Ah, seså!'l tänkte hon. "Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta, att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och tankar."
Det förekom henne så orättvist, så kränkande, att någon kunde tro, att hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.
-Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson, sade hon för sig själv. Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och gjorde opp för sig, medan jag talade med honom i båten.
Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen, fortfor hon. Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han, som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!
Han har upphört att älska mig, upprepade hon. Han kan inte hjälpa, att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore nästan löjligt.
När hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då han inte hade funnit frun inne. #an hade sökt henne överallt, varit ända nere vid havet. #a, nu satt han i sitt rum. Det vore nog så gott, att frun ginge in till honom genast.
Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora, starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och tillbaka och kved och jämrade sig.
När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen var urblekta och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa kunde undergå på så kort tid.
Han såg stort på henne, liksom kunde han inte känna igen henne. Sedan strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom övermäktig, och tårarna kom störtande ur ögonen på honom.
Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles hjärtslitande.
Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade honom, men det dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne.
Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere vid havet, och # #n inte hade sett henne, så hade han trott, att hon hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom.
Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av tillfredsställelse och triumf.
- Du får aldrig mer gå ifrån mig, sade haa# r lov att ge mig ett löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig veta var jag kan finna# ör annars ser du ju att jag mister förståndet.
Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom döden skulle skilja dem åt.
Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat, därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild.
Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon skulle vilja svika honom, och då kom det fram, att han visste, att hon var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god, hon, utan att hon behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt och var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd att få behålla henne.
Och hon tänkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena. Det var bara hans kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt honom i sitt hjärta.
Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom hon hade varit på morgonen, men det steg in hos henne en känsla av fruktan för mannen. Och om sin segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte ett ord.
Under tiden var Sven Elversson och hans far på väg till Grimön. Gamle Joel skötte rodret, och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som det gavs tillfälle till.
Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvådan, som han hade fått höra vid kyrkan. Han såg gammal och böjd och modlös ut där han satt. Han tänkte på att nu efter detta misslyckande var alla vägar till uppkomst stängda för sonen.
Sven Elversson låg och strök över sin panna. Ibland for han sakta med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand.
I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kom klara och oemotsägliga. Vägar öppnade sig för honom.
-Far, ropade han, då han hade legat en stund, jag tror ingenting är så mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör veta det fran början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli slagen.
Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något till svar, som inte hördes mittunder vagsvall och vindsus.
Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och tänkte. När hans själ om en stund hade funnit ut något, som återigen syntes honom klart och oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till fadern:
-Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den, som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott, han kan göra mycken nytta bland människorna.
Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista i hans vattniga grå ögon, och han rätade litet på sin böjda rygg.
Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna fram till fadern och satte sig bredvid honom.
-Det har hänt mig något i dag, sade han, något, som har hjälpt mig. Jag är inte bedrövad över skolhusets brand. Jag har fått annat att tänka på.
Därpå gick han åter och lade sig i fören, hörde på sunnanvindens
tunga susning, såg på de färgskimrande skären och strök över pannan
med sin smala, fina hand.
