- Project Runeberg -  Bannlyst /
Hångerjättarna

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

HÅNGERJÄTTARNA.

Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida tankar har böljat fram genorn själen eller, sänkt i trötthetens töcken, har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av osynliga omgav den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga bergsvidden.

Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig, så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än större makt.

Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio gårdar.

För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till barndomsåren, när han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut, att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle den Iyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en helig Guds man.

Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.

När han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart Iynne och en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den, som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna vika till sidan. "Det ska bli jag, som visar dem, att en Rhånge från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor", hade han stundom tänkt. "Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som gör slut på den gamla vidskepelsen."

Han hade också Iyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.

Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför, att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar. "Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka", tänkte han i sin harm. "Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi får lov att utvandra."

Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började syssla med den gamla märkvärdiga gården.

Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft mycket annat än mord och straffdomar att tala om.

Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade. I socknen, där gården låg, hade plötsIigen visat sig fem bröder, alla stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande okänt språk. Man hade trott, att de var avkomlingar av en jätte och en l#er#gen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad, deras mod och slughet, deras besynnerlighekr och oböjliga Iynnen samt framför allt den Iycka, som följde dem i att förvärva gods och egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.

Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldsta brodern hade slagit sig ner, sedan pa fyra andra gårdar.

Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat. Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad och ryktbar ätt.

När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var av vildmanssläkt.

Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt hade hållit sig själv i tukt!

Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i rörelse.

Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur svårt detta lidande än hade varit i sig självt, det var dock än bittrare att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson, en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra skammen fullkomlig.

"Det var just den rätte hon kom till", tänkte han. "Hon en död och han en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor."

Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på fädernegården.

På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka havsvinden, vass och bitande. "Det är bra kallt här oppe", tänkte han, "det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här kväll."

Nu var tankarna tillbaka hos förfäderna.

Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.

En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.

Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra scenen. Det hade roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade dock aldrig trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för påhitt och dikt.

Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. "Man ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka", hade hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och satt upp henne att rida grensle på takbjälken. "Nu har min styrka satt upp dig där", sade mannen. "Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig ner igen!"

Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa. Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de varit, men dessutom fallna för en grov skämtsamhet, som nog kunde bli mer prövande än mycket annat.

Det var en av dem, som hade haft den iden, att han skulle äga allting i par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra. Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar.

I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru hade han fordrat, att hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde honom till lags, så var han inte att leka med.

Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att vara matmor på Hånger.

Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan, for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, när någon tilltalade honom, sjöng, både när han lade sig och när han steg upp.

Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen och slagit ihjäl honom.

Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna.

Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli befriad från sin olycka.

Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt gripa till ett så förtvivlat medel

Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom, endast och uteslutande honom.

Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit svårare att uppfylla än något av de gamles vansinniga krav? Kan en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara hennes kärlek, utan allt annat hos henne.

Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.

Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka, det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat dela.

Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut sig i samma ögon blick, som trycket hade lättat.

"Sigrun är barmhärtigheten", tänkte han. "Det är hennes uppgift. Det är detta, som jag borde ha förstått."

Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och kärlekslös.

Han välvde tanken fram och tillbaka. "Ja visst", tänkte han, "det är därför vi aldrig var Iyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som låg i hennes natur."

Men så med ens var hela pinan där igen. "Denne Sven Elversson, han passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk. Det är därför, som hon stannar hos honom."

Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. "Sigrun känner till vad han har gjort", hade han sagt till sig själv. "Hon kan inte älska honom."

Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?

Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i luften över den öde vidden och som vederkvickte den olyckliges själ såsom svalt sommarregn.

"Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?" sade tanken.

Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.

Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom. Den var som en stillande dryck under en svår feber.

Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.

Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet på sin sida.

Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva, innan han avgav en fällande dom.


The above contents can be inspected in scanned images: 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180

Project Runeberg, Sat Jun 22 14:52:23 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bannlyst/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free