Under det att folket väntade på fortsättningen av talet, hördes en röst, inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en kvinnostämma, som Ijöd tunn och skrikig, men som i alla fall var förunderligt hörbar och tydlig.
Man närmade sig den talande och såg då en ung kvinna, som låg på knä, med armarna uppsträckta, huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna. Hon tycktes inte veta till sig själv, utan talade i hänryckning.
-Jag ser de döda, sade hon. Jag ser dem, som vi nyss har jordat. Jag ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de har gått ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett skolhus, och där begär de att få komma in.
"Vi är själar, som har genomgått jorderikets skola", säger de till dörrvaktaren, "och vi är komna hit för att visa vad vi har inhämtat för kunskaper."
Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han säger till dem, att de har för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och låter dem slippa in.
Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De är rädda och bävande såsom alla, som ska tas, i förhör.
Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret ligger i jämna lockar kring hans huvud.
"I själar, som haven genomgått jorderikets skola", säger mannen till dem, "kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa dagar Iyda pa jorden?"
Jag ser, att de dödas själar gläds, när de märker, att ingen svårare fråga göres dem. De svarar alla på en gång:
"Du skall icke dyrka avgudar!
Du skall icke missbruka din Guds namn!
Du skall helga vilodagen!
Du skall hedra fader och moder!"
Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med stor svårighet. Och de förundrar sig i sitt sinne över att det är dem så svårt att få fram orden. De vet inte varför de talar så stapplande och så svagt.
"Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag och fel", säger läraren. "Låt mig nu höra fortsättningen!"
Och då börjar de dödas själar att framsäga tydligt och utan någon svårighet:
"Du skall dräpa!
Du skall bedriva otukt!
Du skall stjäla!
Du skall bära falskt vittnesbörd!
Du skall hava lust till din nästas husl
Du skall fördärva din nästas egendom, hans hustru, hans tjänare, hans boskap och allt hans gods!"
Och när allt detta är framsagt, så ser jag, att de döda är glada, att de så väl har bestått provet.
Men läraren frågar dem:
"Vem är det, som har befallt er att så förvränga min lag, som jag har satt som ett värn omkring människolivet för att skydda dess helighet?"
Och de svarar honom:
"Vi är krigare. Vi är Dödens undersåtar och tjänare."
Då tillropar dem läraren:
"Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!"
Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång dröm. Och de ser med förfäran, att de är odödliga själar, som hör himmelen till, och de begynner sörja över det, som de har bedrivit på jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas.
Men då tilltalar dem läraren.
"Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet.
Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare.
Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska skola nästa år uppstå.
Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att nya skola uppkomma i de förkolnades rum.
Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.
Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, vill jag förfölja honom.
Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och skaffa sig avkomma.
Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är, och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden skall bliva kallad den mörka.
Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga!
Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret?
Ty det stora vilddjuret är kriget."
Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av Iyssnande människor. Flera ansikten Iyste av Ijus rorelse.
-Var har jag varit? frågade hon. Vad har jag sagt? Har Gud äntligen talat genom min mun?
Tårar av Iycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon.
