Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barbarskogens skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»skomakare» o. s. v., undgår ekot i B. L.-spalten: »O
ve, det är jag, det är jag! Det är ingen annan
än jag!»
Under sådana förhållanden är det förklarligt,
att B. L. nu med anledning av Barbarskogen
åter upptäcker sina drag i spegeln, och att hans
första impulsiva känsla är avsky, blandad med
vemod. Jag förstår det så innerligen väl. Jag
hade endast – i fåvitsk optimism – förmodat,
att han under sina senare mognads år lärt så
mycken självbehärskning, att han inte lät känslan
alldeles överväldiga läppar och penna, att han
alltså inte på nytt opåkallat utropade sig till
boven i pjesen. Vi optimister bedra oss
emellertid ständigt på våra medmänniskor – nå, det
göra pessimister med, hr Lidforss! Den har
gången förkunnar anmälaren i Arbetet mera
triumferande än någonsin: »Ja, ja, intet tvivel, det är
jag, det är jag, den svartaste bland alla bokens
typer är jag, jag, endast jag!»
Innan jag går in på en närmare analys av
ovanstående vill jag fastslå, att min förmodan
med hänsyn till den person, som hr Ossian-Nilsson
velat utpeka med sin »lektor Lunde» i öppna
eller förtäckta ordalag uttalats av samtliga de
recensenter, som anmält »Barbarskogen» innan
min recension publicerades. Den ytterst
välvillige kritikern i »Ny Tid» – det partiorgan,
vari hr Ossian-Nilsson trots sin hugstora
emancipation från socialistförtrycket ännu är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
