Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. 16 Januari - Farfars yxa. Av Sture Wahlström - »Ettan» och »Nollan». Av Jonas R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kom olyckan. »Birran» var
egentligen en gaphals, som skulle
göra sig märkvärdig bara för att skryta.
— Ur vägen här, skrek han, här
ska det bli världsrekord!
Han tog väldig sats och åkte på
skorna utför rännan. Det blev skarp
fart, och han slog förstås ändan i.
Han kunde inte bromsa upp farten,
utan åkte iväg ända till den öppna
strömfåran i älven. Den var
visserligen bara litet över en meter bred.
men där plaskade »Birran» ner i det
iskalla vattnet.
Nu var det slut med skrävlet. Han
bara tjöt rakt fram, så mycket han fick
ur halsen. Som väl var fick han tag i
iskanten, annars hade han kunnat
följa med strömmen under isen. Det
hela gick så fort, så pojkarna hann
inte tänka på, vad de skulle taga sig
till. De bara skrek om vartannat:
—• Birran, Birran, Birran!
Nej, inte »Nollan». På blinken var
han hos »Birran» och halade upp
honom på isen. Det var ingenting
märkvärdigt med den saken. Isen var stark,
så det var inte farligt. När detta var
klart, skrek han till kamraterna:
—- Kom nu, grabbar, och hjälp till
att få hem »Birran», annars fryser
han ihjäl också på köpet. Han är ju
blöt som en dränkt kattunge.
Det var inte lätt för »Birran» att
gå i de våta kläderna, som smet sig
fast kring kroppen och benen. Men
»Nollan» och »Ettan» tog i var sin
arm på honom och drog honom med
sig av alla krafter. Fort måste det
gå. Snart avlämnade de honom i
mammas varma kök, där han fick
dra utav sig varenda klädpalta och
lägga sig.
Nästa dag träffades alla grabbarna
i skolan och pratade i munnen på
varandra om det vådliga äventyret vid
älvbrinken.
— Ja, se hade inte »Nollan» varit
så kvick, så hade kanske »Birran»
strukit med, sade »Ettan».
— Ja, han är då en riktig krona,
sade en av grabbarna. Han borde
Farfars yxa.
(Forts. fr. sid. 12.)
— Ja, men . . .
— Tsst, nu kommer de . . .
Farfar och farmor kom in igen. De
betraktade oss forskande, och farfar
frågade:
-— Är det riktigt säkert, att ingen
av er har använt yxan?
Valter försäkrade högtidligt att
ingen av oss varken sett den eller tagit
i den. Jag kände, hur jag blev både
kall och varm om vartannat, men kom
mig inte för med att säga någonting.
Ytterligare några dagar gick. En
förmiddag kom jag ned till farfars för
att höra om Valter hade tid att följa
med mig till handelsboden. Ute på
gårdsplanen stod farfar och gjorde i
ordning skäppan till en gödselsläde.
Jag frågade honom, om Valter var
hemma.
— Nej, han har gått upp till
Svenssons för att låna ett par
vinterskak-lar, svarade farfar.
Jag stod kvar och såg på när farfar
spikade plåtbeslag i skäpphörnen. Om
en stund frågade jag stammande och
rodnande:
— Den — den där yxan — har
farfar hittat den än? .. .
— Nej, sade han och betraktade mig
förvånat. Har du kanske hittat den?
egentligen inte kallas »Nollan», ty han
är bättre än alla vi andra.
— Då kallar vi honom »Krona» då.
föreslog »Ettan». Det skall vara ett
ärenamn.
— Det gör vi, instämde de andra.
Och från den dagen hördes aldrig
namnet »Nollan» i pojklaget. Nu var
det »Krona», ärenamnet. Och ingen
glömde, varför »Krona» kallades så.
»Krona» kände, att det nya
smeknamnet förpliktade, och därför blev
han också riktigt duktig att sköta
läxläsningen. Och när han gjorde det.
var han rakt inte sämre än de andra
grabbarna i skolan. Han klarade sig
förresten precis lika bra som »Ettan».
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
