Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. 23 Januari - De vise männens väg. Av G. Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De vise männens väg.
— Av G. Blomberg. —
En kamelkaravan.
Det var en lång väg, som de vise
männen hade att färdas, då de från
österns länder skulle bege sig till den
stad, där Jesusbarnet föddes. Först
hade de att fara genom den öken, som
skiljer österns länder från Palestina.
Dagen i ända red de på sina kameler
fram över ökensanden. Hettan var
stark om dagen, och om natten kom
kylan dem att längta efter den nya
dagen ined dess värme. Här och var
fanns en källa, där kamelerna kunde
dricka sig otörstiga liksom ock de
vise männen. Och så bar det vidare
genom öknen.
Men äntligen kunde de långt i
fjärran se skymten av träd, och några
timmar senare var de framme i en
grönskande trakt, där några floder
strömmade fram, vars livgivande
vatten med ens gjorde slut på den
tröstlösa öknen. De hade kommit fram
till omgivningarna av staden
Damaskus. Men härifrån hade de inte
mindre än 25 mil kvar, innan de nådde
Jerusalem, som var deras första mål.
Från Damaskus red de förbi ett högt
berg, på vars topp snön lyste vit i
solens sken. Det var Hermon, som de
såg upp till. Några mil längre mot
söder fick de syn på en liten vacker
sjö, som låg djupt nere i en dal —
Gennesarets sjö. Snart drog de fram
utmed sjöns västra strand, upp i en
dalgång och förbi ett berg, som de fick
veta hette Tabor. Så kom de in i en
dalgång i ett annat berg. Det hette
Ivarmel.och nu red de rakt söderut högt
uppe på en bergsrygg, varifrån de
alltemellanåt i väster skymtade ett
blånande hav — Medelhavet. Genom
Samarien gick färden vidare förbi Ebal
och Garisims berg, och så kom till slut
den dag, då de med häpnad såg de
första husen i den underbara stad, som
de så många gånger hört omtalas —
Jerusalem. Så snart de kom fram till
staden märkte de, att där fanns ett
slott, en stor byggnad. Där bodde
landets konung — Herodes hette han. Till
det slottet red de, och där fick de
närmare reda på varthän de skulle rida
för att få se den nyfödde judarnes
konung. Det var i Betlehem de skulle
få se, vad de önskade se.
Så fortsatte de vidare söderut, men
nu hade de ej så långt kvar till sitt
mål, endast 8 km. Med vilken
spänning riktade de inte sina blickar emot
söder för att fånga den första
skymten av den stad, där man sagt dem, att
Barnet skulle finnas. Och se — nu
är de äntligen framme. Där rakt
framför dem ligger ju staden med sina
vita, platta hus, som ser ut som en
massa sockerbitar, utplockade på en
bergssluttning. Men var i staden
skulle de väl finna, vad de sökte?
Stjärnan som lyste dem, stannade över ett
av husen. Där gick de in och nu »fingo
de se barnet med Maria, dess moder».
Äntligen var de framme vid måletl
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
