Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. 13 Februari - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vägen, som var beredd.
- Av B. G. W—r. -
På sluttningen av ett berg i
Palestinas Norrland sitter en ung man med
en bokrulle i handen. Han är
försänkt i tankar, och hans blick söker
sig ut över omgivningen. Ibland
fångar han en skymt av det stora havet,
däremellan följer den stigen utför
sluttningen mot dalen. När inte
blicken kan uppfånga stigen längre
fortsätter tanken att i minnet följa den
utmed flodstranden och uppför
höjderna mot den stora staden med det
heliga templet. Så många gånger har
han färdats den vägen, att han
känner varje rastplats.
Men det är inte de olika platserna
utmed vägen han dröjer inför. Det
är inte heller det omväxlande i
huvudstaden, ja, inte ens de stora
högtiderna i Jerusalem, som sysselsätter
honom just nu. Det är något annat,
som blev väckt till liv i hans inre, då
han läste i bokrullen:
»Vi gingo alla vilse såsom får, var och
en av oss ville vandra sin egen väg.»
Det är så många olika människor,
han mött på vägen. Man kunde se,
hur många av dem bar på osynliga
men tunga bördor. Det var inte
ofta de hade ett hjärtegott leende på
sina läppar. I stället kunde man hos
dem möta en ständig oro för, att de
inte behagade Gud och människor.
Inte ens barnens skratt var så
klingande, som det borde vara. De kände
även de bördorna, som de stora bar
på.
Den unge mannens blick stannade
på nytt för bokrullen. I tankarna har
han rullat samman den några varv
och nu möter honom orden:
Bereden väg för Herren i öknen,
banen på hedmarken en jämn väg
för vår Gud.»
Det hade den sista tiden kommit
många skildringar till den lilla
bergslagsstaden Nasaret från ökenpredi-
kantens verksamhet. Människor
strömmade till honom för att fråga
efter frälsningens väg. Men Johannes
själv ropade ut till dem alla, att han
endast gick före en, som var större
än han själv.
Det är förunderliga ord för många,
men till den unge mannen på
bergssluttningen kommer de som en
kallelse. Han har mött den förut i sitt inre,
han har sett den i bokrullen. Han vet
sin väg, som Fadern berett för honom.
Den skall föra honom ut till
människorna, till dem som bär på tunga
bördor och som av oro glömt bort att le.
Han skall lära barnen att glädjas pà
nytt.
Den vägen skall inte leda honom till
någon äreplats bland människorna,
fast han har rika gåvor till dem. Den
skall föra honom längre och längre ut
i tjänande och lidande. Men han är
kallad inte bara att gå med
frälsningens budskap utan som Frälsaren för
alla. Han vet nu, att han bör gå till
Johannes och som människorna låta
sig döpas av honom. Och då han inte
som de kan bekänna en synd, som han
inte har, kan han i stället bära
världens synder. Det kan ingen av de
många hos Johannes.
Än en gång glider blicken ut över
alla kända platser runt den lilla
staden. Var enda en av dem är honom
välbekant och kär. Sakta återvänder
han till hemmet, och stilla meddelar
han sin moder, vad Gud sagt honom
på bergssluttningen. Han känner så
väl igen henne, när hon stilla
lyssnar och sedan viskar sakta:
»Jag är Herrens tjänarinna, ske mig,
som Gud har sagt». Men han vet, att
det offer hon bär fram dénna stund
är stort liksom det han själv skall
giva.
Och med det ordet: Ske mig som
Gud har sagt, börjar hans vandring
bland människorna för att bringa dem
och oss frälsning.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
