Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. 5 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Längre hann inte magistern, ty Lillan
hade slitit sig lös och sprungit. Där
stod han med hennes mössa i handen.
Tja, vad skulle man göra med det?
Flickungen sprang ju så fort, det var
inte lönt att ropa på henne. Med ett
litet skratt stoppade han moissan i
fickan. Hans högt ärade kollega hade
tydligen satt sig i respekt. Lillan kom
just lagom, tills kamraterna ställt upp
sig i led att tåga in i skolsalen. Hon
väckte ett pinsamt uppseende utan
mössa, men fröken sa inget, som väl
var. Hon kände till kollegans
skämtsamma lynne. Flickan såg faktiskt
riktigt uppskrämd ut.
Lillan hade mycket svårt att följa
med i lektionen. Hela tiden satt hon
och tänkte på sin mössa. Hur skulle
hon få tillbaka den? Gå och be om
den. Nej, se det vågade hon absolut
inte. En försiktig spark på benet av
Lisa, bänkkamraten, kom henne att
vakna upp till verkligheten igen.
— Har du glömt din mössa hemma
i dag, frågade hon.
— Nej, den tog ... En hastig blick
på fröken kom Lillan att tvärtystna.
Man fick inte viska, åtminstone inte
högt. Nu började det bli litet
knepiga-re i räkningen. Det var nog bäst att
försöka följa med litet bättre. Det
kändes nästan, som skulle hon snart
få en fråga. Mycket rikligt.
— Lillan, kan du säga mig, hur
många tvåöringar man får, om man
vill växla tio öre, frågade fröken.
Lillan ryckte till och ställde sig hastigt
upp. Vad var det? Hur många
tvåöringar och tioöringar skulle man få?
Nej, så var det bestämt inte. Åh, vad
hon kände sig olycklig. Fröken
upprepade sin fråga. Jaså, hur många
tvåöringar man får för tio öre. Jaa,
två öre? Det blir väl fem. Vågade hon
säga det? Tänk, om det inte var rätt.
— Nåå, Lillan, hur går det, sporde
fröken igen.
—- Fem, svarade Lillan och höll
andan.
— Javisst, fem tvåöringar får man.
Fröken nickade vänligt åt Lillan, som
lättad satte sig ned.
Det var säkrast att vara upptagen
nu, så hon slapp att svara mer den
här timmen. Knäppa sin nya kofta
gick bra, så såg fröken, att man hade
annat att göra än att svara på frågor,
tänkte Lillan i sitt stilla sinne. Koftan
knäpptes alldeles för fort och
frågorna haglade om varandra. Bäst att
knäppa upp den igen.
Vad nu då? Så konstigt tyst det
blev. Lillan tittade upp och blev
eldröd i ansiktet. Fröken och hela klassen
satt och iakttog henne.
— Har du knäppt din kofta nu, så
kanske vi kan fortsätta och du höra
litet mera på mig, sa fröken.
Kamraterna fnissade. Lillan kände sig
alltmer olycklig. Tänk, att fröken
upptäckte det. Lillan som så säkert trott,
att man slapp svara på frågor, då man
sysslade med något annat. Nu var det
ju inget hon kunde göra, då hon inte
förstod räkningen. Med en suck satte
hon sig tillrätta i bänken och knäppte
ihop händerna ovanpå bänklocket.
Om timmen ändå vore slut snart!
Verkligen, nu ringde det. Med
detsamma som Lillan kommit ut i
korridoren, omringades hon av
kamraterna, som var förfärligt nyfikna, varför
hon ingen mössa hade. Inte kunde hon
väl säga som det var, att magistern
tagit hennes mössa. Det lät väl nästan
otroligt.
— Sprang du i sömnen och glömde
den? Har du tappat mössan på vägen?
Så dumma och frågvisa de var.
—- Nej, magistern har tagit den, sa
Lillan.
— Åh, försök inte inbilla oss, att
han tog din mössa. Vad skulle han med
den till, genmälte den spydige Torsten.
— Ja, säg det, men nog var det jag,
som tog den, svarade magistern, som i
detsamma kom in och hört Torstens
försmädliga ord. Vad lång Torsten blev
i ansiktet, det var verkligen en syn att
se. Hela barnflocken slog genast om
till Lillans fördel.
—- Hör du, sa magistern och vände
sig till Lillan, du skall inte springa
ifrån din mössa, då fryser du om hu-
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
