Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 17. 30 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var svårare än att taga sig upp. Det
ville gå för fort, och sista biten for
han iväg med fart och slog i marken.
Han måste ligga där en stund och
återhämta sig.
— Nu bryr vi oss inte om flera
kråkbon, föreslog Oskar. Du kan
bryta benen av dig.
Frans tyckte också, att han fått nog,
och så knallade de av hemåt. Ur en
stenmur såg de en talgoxe flyga ut,
och genast vaknade Frans’ jaktiver
igen.
Efter litet sökande hittade de
talgoxboet. En enda unge låg däri.
— Den tar vi hem och föder upp,
föreslog Frans ivrigt. Han stack in
handen och tog fatt i den ynkligt
flaxande ungen.
— Nej, låt den ligga, bad Oskar.
— Kom, låt oss skynda hem, skrek
Frans och sprang med sitt rov.
Fågelungen skrek ynkligt och försökte
taga sig loss ur handen, men Frans höll
honom säkert fast.
Därhemma fick de brått med att
bygga ett litet bo åt talgoxungen och
fånga flugor åt honom. I början
brydde han sig inte om flugorna, men till
sist, när hungern drev honom därtill,
gapade han och svalde vad pojkarna
stoppade i honom. Han var så rar och
rolig, att pojkarna aldrig tyckte sig ha
haft så intressant arbete.
—- Du ska se, att han växer
dubbelt så fort, som när hans mamma
matar honom, påstod Frans, stolt över
sitt lyckade påhitt.
Pojkarna hade jämn sysselsättning
hela dagen med att mata talgoxungen.
Den pep och skrek bedrövligt, mett’
det trodde de berodde på att den var
mera hungrig. På kvällen stoppade de
väl om honom med vadd oeh såg till
att han lade sig ned att sova. Han var
dem redan riktigt kär, den lilla
stackaren.
Nästa morgon fångade de ett helt
dussin flugor och bar till honom.
Men han tycktes inte vilja vakna så
tidigt som de själva. Han låg alldeles
stilla under vadden.
— Väck honom, föreslog Oskar.
Han måste ha sin frukost.
Frans kunde till sist inte styra sin
nyfikenhet. Han lyfte bort vadden
och pekade med fingret på
fågelungen.
— Hej, upp med dig, sjusovare,
ropade han. Nu är frukosten här!
Men ungen rörde sig inte. Då
daga-des det för de två fågelrövarna:
talgoxungen var död.
Frans’ mamma kallades dit för att
giva råd, men hon hade intet annat
att säga dem än att bära bort och
begrava den lilla stackaren.
— Där ser ni, tillade hon, att man
aldrig skall taga bort fågelungar från
boet. De trivs inte annat än hos sina
föräldrar. Ni förstår inte att vårda
fågelungar som deras mamma och
pappa, kom ihåg detta. Nu har ni ju inte
varit bättre än kråkorna, som stjäl
fågelungar och äter upp dem!
Frans och Oskar tittade bedrövade
på varandra. Det där var saker som
de inte tänkt på förr, men nu visste
de det. Och aldrig hade de upplevt en
så sorglig dag som när de måste
begrava talgoxungen.
Dagens bild.
En hjälpare alla dagar.
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
