Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 18. 7 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nan och skymma blicken, blinkade
mot ljuset och sade:
— Mor, mor, gråter du?
— Så, så sov nu, Görgen.
— Tror du, att far blir bra snart,
mor?
— Det kommer att gå långsamt.
— Är det benet, mor?
— Ja, far har fått så väldigt ont i
det, sedan han föll ner. Far slog sig
nog hemskt, då linan brast därborta
vid fågelberget och han störtade ner
■och blev liggande sanslös på
utsprången Hade inte Gud låtit honom falla
där, så hade far fallit ner i djupet, och
vi hade aldrig fått hem honom mera.
Havet, som rasar där kring de vassa
klipporna, hade sugit honom bort,
bort.
— Ja, mor.
— Nu ville doktorn ha honom till
■stån.
—- Ja, jag lyssnade, mor.
— Men nu skall du sova, lilla vän.
Gud hjälper oss nog på något sätt.
—- Ja, mor.
Görgen vände sig i sängen och
tänkte på hur han skulle kunna hjälpa
mor. Det fanns inte många
möjligheter för honom att skaffa pengar, så att
far kunde få komma in till stån. Så
somnade han.
När han vaknade, satt mor och sov
i gungstolen. Görgen smög sig upp och
ut i köket, där han klädde sig. Han
skulle inte väcka mor. Han ville inte
oroa henne på något sätt, och han
skulle nog inte få ge sig av ensam,
■om mor visste, vart han tänkte bege
sig.
Han hittade fars sele och den långa
hisslinan, signalrepet och äggkorgen.
Så smög han sig ut och skyndade så
snabbt han förmådde upp mot
fågelberget. Han kanske kunde plocka en
del fågelägg och sälja dem och sedan
fortsätta med detta arbete några
dagar och även få ihop några kronor till
resan. Han var så ivrig, där han
skyndade fram, men så fort han kommit
upp på berget, erfor han, att det inte
var så lätt att klara ut detta arbete
ensam. Nej, far och grannen brukade
alltid följas åt, ty en måste nämligen
hjälpa till med nerfirandet och likaså
med upphissandet, ty signallinan
tjänstgjorde ju som förbindelselänk
mellan den, som hängde långt
därnere utefter bergets sida och plockade
ägg och dun, med den, som satt
däruppe vid förankringen och väntade på
att utföra, vad kamraten önskade. Nu
stod Görgen ensam, men han krängde
på sig den stora selen, spände upp
remmarna och passade in dem på sin
smala kropp. Så ankrade han fast sitt
rep kring en kraftig klippkant, som
brukade användas för detta ändamål.
Sedan lade han sig på magen och
tänkte med hjälp av händerna hissa
sig själv ner bit efter bit, men just i
samma ögonblick, som han hade
benen utanför stupet, hörde han en
förtvivlad röst ropa långt, långt nere och
en bit i sidled. Görgen ålade sig upp
på fast mark igen och började tänka.
Hade någon fångstman liksom far
störtat ner och slagit sig illa?
Han började gå på berget och
granskade alla förankringsplatser.
— Huj!
Han böjde sig framåt och kände på
linan. Nej, den hängde inte slapp för
vinden, utan den var sträckt, så
någon måste sitta därnere och fånga ägg.
Görgen ämnade gå därifrån och bort
för att själv försöka sin lycka, då han
på nytt hörde det där förtvivlade
ropet.
— Nej, här måste vara något galet.
Han fann en ankringsplats intill den.
där det andra repet var fäst, och
gjorde en kraftig ögla och började sedan
åla ut mot kanten och gled därefter
ner. Han kände, hur det sved i
skinnet, men de små fingrarna kramade
hårt för varje tag, så gled han
decimeter efter decimeter och följde linan,
och snart var han nere.
— Huj! Görgen gav till ett rop av
förvåning. Det var ju
handelsmannens Mirja, som hängde i selen, och
hennes ansikte var alldeles
genom-vått av gråt. Det ryckte i hennes lilla
kropp, och hon slog förtvivlat med
sina händer mot de envisa fåglarna,
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
