Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 18. 7 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hade sitt bo precis där i berget,
där hon sökt fäste med sina fötter.
— Mirja, Mirja, du här! Inte kan
väl du fånga något här? Inte behöver
din rike far sådana här ägg, och dun
köper han ju av fångstmännen?
— Ja-ja-jag få-fångar inte ägg.
Det-det var Börje, Lia och Måns och
jag, som lekte här, och vi skulle alla
vara riktiga fångstmän, och alla
skulle hissas ner för berget, ty annars blev
vi inte riktiga fångstmän. Men när
jag drog i signallinan, var det ingen,
som hissade upp mig.
— Har du varit här länge?
-— Ja, visst, visst. Jag har gråtit så
länge så. Vi skulle åka till stån i dag,
mor och far och jag. men nu har nog
båten redan gått.
— Jaså, det var ipte snällt av
pojkarna och Lia. De blev väl skrämda
av något då.
— Ja, jag vet inte.
— Men nu skall jag hjälpa upp
dig.
— Så snäll du är, Görgen.
— Adjö med dig på en stund.
Görgen arbetade sig upp. Han
flyttade fötterna och försökte få stöd i
varje hålighet och så hissadè han sig
upp i armarna. Snart svängde han
sig över stupet och stod däruppe på
berget.
Så lade han sig på magen och
signalerade ner till Mirja, att hon skulle
vara beredd och även hjälpa till med
fötterna. Därefter gick han några steg
längre bort och tog spjärn med
fötterna. Så började han sitt hårda
arbete. Det gick inte fort, och det sved
och brände i hans händer. Det var
som om hans armar ville hoppa av
för den tunga bördan. Han böjde sig
bakåt, så att det knakade i lederna.
En bit gick det uppåt. Men skulle han
verkligen orka? Han kunde inte
heller släppa taget, ty då skulle linan
rusa iväg neråt och Mirja slå sig mot
klippkanterna Och repet kanske
skulle brista. Vad skulle han göra?
Det fanns en möjlighet. Han måste
ropa på hjälp.
Han böjde sig bakåt. Hans blick
såg uppåt mot himmelen.
— Gud, Gud!
Han orkade inte säga mera, men
de två orden ropade han, så högt han
förmådde. Det gav eko mellan
klipporna, och ljudet rullade vidare. En
mor och en far gick och sökte efter
sin flicka. De hade saknat henne i
flera timmar, och nu var de nästan
förtvivlade. Hon var borta. Hade hon
fallit nerför stupen och i havet? Deras
enda, deras egen lilla Mirja.
De stannade till.
— Hörde du! Hörde du!
De började springa uppför klippan
mot fågelberget. Friska krafter högg
tag i repet och hissade uppåt. Görgen
hade fallit samman och låg och
andades hårt. Han var fullständigt
utmattad.
— O, o, Mirja!
Snart var Mirja i mors armar.
Hennes far lutade sig över Görgen, och
snart hade Mirjas föräldrar fått klart
för sig, hur det hela gått till.
(Forts, å sid. 143.)
Dagens bild.
Fyra tusen mättas.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
