Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 21. 28 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sådan också av den här gåvan. Hur
är det — jag vill minnas, att du är
riktigt duktig att teckna och måla!
Allan rodnar litet smått över b,er öm
-met, men visst är teckning nästan
det roligaste han vet.
— Kila hem efter lite ritpapper då
och färgkritor, säger mormor.
Och Allan är inte sen att
efterkomma uppmaningen.
— Här har jag gjort upp en lista
på det som du kan ge mor i
födelsedagsgåva, säger mormor, då
dottersonen om en liten stund kommer
tillbaka. Tycker du, att det är för mycket,
så kan vi ju stryka något.
Och så börjar mormor till Allans
häpnad att läsa:
»Till mor från Allan!
Jag vill vara riktigt snäll hela
året ända tills mor nästa gång
har födelsedag.
Varje fredag skall jag bära
vedlåren full av ved.
Utan att göra sura miner vill
jag springa och handla, då mor
ber mig.
Och om mor känner sig trött
och dålig någon morgon, så skall
jag gå upp och tända i spisen
och sätta på kaffepannan.
Så vill jag också försöka vara
så sparsam som möjligt och inte
köpa upp mina slantar till
snask.»
— Nå-å, vad tycker du, frågar
mormor.
Allan tittar i golvet och svarar
ingenting. Men nog önskar han, att han
denna gång inte hade rådfrågat
mormor.
Nu vill han dock inte förråda sina
tankar, och så skäms han också, ty
det är som om han fått upp ögonen
över hur mycket han försummat att
göra för sin snälla, rara mor.
Så skriver han då ned de olika
punkterna på ritpapperet, skriver så
vackert han kan.
Och sedan ritar han — på mormors
förslag — en vacker blomsterkrans
omkring orden.
Ja, det blev riktigt fint. det tycker
de båda två.
När mor på födelsedagens morgon
öppnat sina paket och hjärtligt tackat
bådejar och flickorna, drar hon till
sist Allan intill sig, och hennes röst
vibrerar, då hon säger:
— Pojken min, har du inte gett
mej för mycket nu?
— Äsch, visst inte, blir Allans svar.
Hela familjen tyckte, att det var en
mycket bra sak som Allan givit. Och
far ordnade så, att det kom glas och
ram om det vackra kortet, och sedan
hängdes detta på väggen över
matbordet.
Där kunde ju vem som helst se det,
och Allan tyckte nog ibland att det
var förargligt att jämt bli
påmind om sina skyldigheter.
(Forts. sid. 167.)
Allan skrev
så vackert
han kunde.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
