Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22. 4 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och dagen blev ljus igen.
— Av Olov Häsjadalen. —
Tora är en stillsam och snäll liten
tlicka. Ingen kan säga annat. Och
hjälpsam är hon också, fast hon
bara är sju år. Sällan är hon på dåligt
lynne. Hon är så solig och glad, så
att det riktigt lyser omkring henne.
För det mesta är hon det, som
sagt. I dag är hon emellertid på ett
annat sätt. Och vem kan väl vara
blid och vänlig efter att ha varit
utsatt för det som lilla Tora fått
uppleva i dag. Se bara! Här ligger
dockhemmet hennes i en enda röra,
kringkastat och trampat på.
Det här är förstås —
pojklymlarna! –
Hon är på god väg att kalla dem så,
men hon gör det inte. Stygga och elaka
prd är hon inte van vid. Det tar emot
— det långa och fula ordet stockar
sig i munnen på henne. Hon vet nog,
att pojkarna ibland kan vara elaka,
men att de kunde vara så hjärtlösa,
hade hon likväl inte trott dem om.
Och här som hon hade det så nätt
och fint i går kväll!
Tora ställer sig på hult och börjar
plocka ihop de kringströdda saker-
na. Gråten är inte långt borta, det
känner hon. Vårdagen står ljus och
glittrande omkring henne. Solen ler
så varmt häruppe i bergsklyftan. Och
fåglarna kvittrar. Men Tora varken
ser eller hör. Världen är ond i dag.
Man har förstört hennes vackra hem.
Varför skulle de göra det, varför
skulle det förstöras?
Under en välvd kasse återfinner
hon dockan Liv, men i vilket tillstånd!
Huvudet har fått en törn, där är en
bred rämna i skallen. Stackars Liv!
Tora gråter, varmt och stillsamt, och
stryker dockan över huvudet. Varför
skall någon göra ont, då man är
skapad att vara god! Tora förstår inte
detta.
Men med ens slutar hon att gråta.
Någonting främmande och okänt har
kommit över henne. Hon stryker bort
tårarna från sina ögon, som plötsligt
blivit kalla och hårda, så att om
någon sett henne nu, skulle han knappt
ha känt igen henne. Hon biter ihop
munnen. Det här skall dom få för!
Hon går ned mot bäcken. Hon hade
fått en tanke. Kanske var den tanken
Nu är det bara att få hammaren att slà
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
