Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23. 11 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strax in, vände på ägget ett slag och
lade sig till rätta. Han hade ingenting
märkt. Olle jublade och sprang till
mamma med nyheten.
Sedan blev det många och långa
väntans dagar. Olle pratade knappt om
annat än den blivande kycklingen. Till
och med mamma och pappa blev
alltmera intresserade. Ja, pappa hjälpte
honom rent av att ställa i ordning en
liten bur. Ty inte kunde kycklingen
vara hos duvorna så länge, högst några
dagar, tills den hunnit stadga sig.
Den lilla tuppen blev titi slut en stor och
grann fågel.
De tre veckorna gick slutligen, och
en kväll hörde Olle ett pipande ur
ägget. Nu var kycklingen där i alla
fall. Han makade undan duvan som
låg över. Nej, kycklingen var inte
framme än, men den hade gjort ett
hål och man kunde se därinnanför.
Överlycklig sprang Olle och talade om
saken för föräldrarna, som båda följde
med ut till duvslaget.
-— Det var då det underligaste jag
varit med om, sade båda två i munnen
på varandra. I morgon är den säkert
ute.
Och det stämde precis. När Olle på
morgonen kom ut stod kycklingen där
på darrande ben. Båda duvföräldrarna
var ock tillstädes. Hannen kråmade
sig stolt. Han körde obarmhärtigt bort
alla andra duvor, som visade sig
alltför nyfikna. Honan hade all möda i
världen med att söka hålla den
ovanligt försigkomna ungen i boet.
Ideligen gav den sig ut på små strövtåg
där omkring. Hon lockade och lockade
så där svagt, litet ynkligt, som hon
brukade göra, när hennes vanliga
ungar skulle sticka sin näbb i hennes
för att få mat. Men det förstod sig inte
denna på. Han pickade istället i sig de
svällda korngryn, som Olles mamma
gjort i ordning. Ja, en så duktig unge
hade då aldrig sett dagens ljus i ett
duvslag.
Olle kände sig som en riktig
bond-patron. Han ägde faktiskt en
kyckling.
—- Mamma, nu behöver vi snart inte
köpa ägg längre, vi har ju höns själva,
sade han en dag.
— Men Olle, det är ju en tupp.
En tupp? Ja, då kunde det ju inte
bli några ägg. Olle fick göra om
experimentet, tills de fick höns också. Tills
vidare gladde han sig emellertid åt
tuppen. Den blev snart också
medelpunkten i traktens intresse. Var man
gick, talades det om undret i Olles
duvslag.
Och den lilla tuppen växte till. När
den började få fjädrar, släpptes den ut
i pappas bur, och så en kväll, när
Olle kom från badet, hade pappa varit
och köpt tio hönskycklingar. Så nu
hade de i alla fall höns och kunde få
ägg.
Duvföräldrarna tycktes snart inte
längre känna igen sin underliga unge.
De värpte andra ägg ur vilka kläcktes
riktiga duvungar, som låg stilla i boet,
och de var lika stolta över dem.
Ja, så blev då den lilla tuppen till
slut en stor och grann fågel, som en
kung i kröningsståt, en sådan där
riktig bondtupp, som Olle alltid drömt
sig, med guldglänsande fjädrar på
bröstet. Men ofta satt duvhannen på
taket och tittade på den stora
höns-hövdingen, medan han kråmade sig,
som om han tänkt:
—- Det där är min unge. Se så stor
och vacker han är!
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
