Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 24. 18 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guds lov i sommartid.
— Av B. G. W—r. —
Det var ett muntert sällskap, som
vandrade några dagar i fjällvärlden.
De flesta var unga, och alla hade de
krafter nog att inte bli för trötta. Man
skrattade och hojtade, så att det ekade
mellan höjderna och i dalarna. Det var
en härlig färd i strålande
sommardagar.
Ett par i sällskapet hade kikare, och
dessa måste de låna ut gång på gång.
— Där, o, se där, en ny fjälltopp,
ropade man ibland. Ligger den i
Sverige eller Norge? Och där, rör det sej
inte därborta på höjden? Kanske det
är en ren. Nej, låt oss tänka, att det
är en varg, som snart är över oss. Nu
gäller det fly för livet!
Ett stycke från de andra för sig själv
gick en folkskollärare. Han såg sig
inte så mycket omkring, men
kanhända han såg lika mycket som de
andra för det. Men för det mesta var
hans ögon fästade vid marken. Gång
efter annan böjde han sig ned och tog
försiktigt upp en blomma med roten
och lade den varligt i sin pappkartong.
För varje gång sade han precis samma
ord liksom till sig själv eller var det
måhända till den lilla levande
blomman:
— Inte ens Salomo i all sin
härlighet var så klädd som du!
Det var ingen, som tyckte, att
läraren var märkvärdig på något vis. Man
visste, att han kände de flesta blommor
i Sveriges rike och att han ständigt
sökte nya. Såg han någon art, som han
inte ägde förut, måste han helt enkelt
ha den med sig hem. En i sällskapet
sade till honom:
— Kan du inte lära mej känna igen
blommorna lika bra, som du gör?
— Jo, svarade läraren leende, men
det tar nog en 20—30 år, kanske mer.
En dag hade sällskapet lämnat
höjderna och var på väg nedanför
trädgränsen. Nu gick vägen genom skogs-
dungar och snår. Man hade gått så
många mil, att alla var tysta och nöjda
att gå i tankar. Då hörde man något,
som man förut inte haft tid att lyssna
till. Överallt i buskarna och träden satt
sångare. Man kunde inte se många av
dem, men man hörde att det var
tusental. Det var ett pipande och klirrande
och visslande och kvittrande överallt
och inte en stämma skorrade. En enda
stor jublande kör, vars medlemmar väl
undrade över de tysta
människobarnen, som inte tycktes ha något att
tacka Gud för en så strålande
sommardag.
— Nej, nu sjunger jag aldrig mer,
utbrast en sångerska i sällskapet. Det
är ju bara fuskverk för oss, hör på de
där. De kan sjunga de.
Då började en av kamraterna läsa
sakta och stilla, så tyst, att fågelsången
blev som musik till hans ord:
— Sen på fåglarna under himmelen,
de så icke, ej heller skörda de, ej heller
samla de in i lador, och likväl föder
eder himmelske fader dem.
—• Står det inte deras himmelske
fader, frågade någon.
— Nej, det står verkligen så här:
Eder himmelske fader föder dem.
Kamraterna stannade på stigen och
snart ljöd genom skogsdungen deras
sång, medan fåglarna tystnade och
lyssnade:
Vi tacka dig, o Fader kär,
för sommarns sköna dar,
då allting om dig vittne bär,
som liv och ande har.
De tusen, tusen fåglars sång,
de sköna blommors skrud
och ängens grönska, bäckens språng
lovsjunga dig, o Gud!
(Svenska söndagsskolans
sångbok nr 261.)
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
