Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 24. 18 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så en sommardag flyttade jag med
mina föräldrar ut till landet. Det var
hos min morbror, som vi skulle stanna
och njuta några dagar. De hade egen
vattenanläggning, och brunnsvattnet
pumpades upp från en pump i köket.
En morgon kom jag ut i trädgården.
Jag gick och tittade på de vackra
blommorna, och rätt som det var, lyfte en
vacker, silverglänsande fjäril från en
av blommorna. Jag greps genast av en
egendomlig iver. Den vackra fjärilen
måste jag fånga. Den måste jag hålla
i mina händer. Jag började förfölja
den. Så fort jag rusade fram till en
blomma för att fånga den, lyfte den
smidigt och riktigt virvlade bort. Till
slut förstod den väl att omgivningen
för honom inte var riktigt säker,
varför han gav sig ut på längre flygfärder
varje gång. Jag förföljde honom.
Jag hade tagit av mig mössan och
gjorde mig beredd att kasta denna över
honom, så fort han försökte landa. Det
lyckades inte. Men jag fortsatte att
jaga. Jag sprang med mössan i
handen. Ibland rakt fram, ibland bar det
lika hastigt av tillbaka, åt vänster och
höger, ingen rast, ingen ro.
Och så sprang jag och föll i brunnen.
Luckan, som brukade ligga över
brunnen, hade glidit litet på kant, och
då jag störtade fram, vickade den till,
och jag föll ner i brunnen. Jag kände
något hemskt iskallt sluta sig om min
kropp, och jag trodde, att jag fallit ner
bland is. Jag var simkunnig och kunde
även trampa vatten, så jag kom snart
upp till ytan. Ovanför mig såg jag
bara ett runt hål och däruppe sedan
den molnfria himmelen. Invid
brunnskanten löpte ett järnrör ner i brunnen,
och jag grep om detta rör och försökte
hålla mig uppe.
Jag började ropa på hjälp, men jag
tyckte, att det hördes så svagt, och
hur skulle någon förresten kunna
höra mig. Ljudet dog ju
formligen bort, innan det kom över
brunnskanten. Jag ropade flera
gånger, men det såg ut, som om
det var fullkomligt förgäves.
Uppåt stirrade jag. Vad såg
jag? Jo, uppe på luckan satt
någonting.
Vad tror ni, pojkar?
Jo, däruppe satt en fjäril. Då
började jag gråta. Jag var som
»sagt inte mer än sju år gammal,
men den där lilla fjärilen, som
satt sig däruppe och nästan
tittade ner på mig, var som det
strängaste förmaningstal. Varken
mor eller far var stränga av sig,
men de sparade varken på ris
eller förmaningstal, då så
behövdes. Men ingenting hade tidigare
gjort en sådan förbluffande
inverkan på mig som just denna
fjäril. Nu var jag liksom fångad,
och däruppe satt han och
vaktade. Hur många gånger hade det
inte varit tvärtom. Det hade varit
jag, som alltid triumferat. Nu var
det tvärtom.
Vad skulle jag göra?
(Forts. sid. 191)
Uppe på luckan satt en fjäril.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
