Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 27. 9 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rädda och räddas.
■— Av Gunnar Hjoberg. —
Tage hade mycket bråttom ut, ty
han hörde rop och stim därute på
gården, och han var som alla andra
nyfiken av sig. Han mumsade med
stor hastighet i sig de båda
veteskivorna, knäppte samman sina händer
och tackade Gud för maten. Så
sprang han in till mor i rummet och
tackade, och så flög han formligen ut
genom dörren och stannade inte,
förrän han var mitt framme vid den stora
klungan av pojkar. Han trängde sig
emellan de stora pojkarna för att få
se så mycket som möjligt.
— Vad har ni?
— Det är en kaja, svarade de.
— En kaja!
— Kalle märkte den med en sten,
så nu flyger den inte så fort.
— Stackarn! Så synd om henne.
— Prat! Det är skadedjur. Akta
dej!
Kretsen av pojkar skingrades i
väldig hast, och den skadade kajan
började hoppa litet, så slog hon med ena
vingen och försökte lyfta, men den
andra hängde nästan slappt ner, så
hon fick ej så mycket kraft i den. Hon
gjorde en väldig ansträngning, höjde
sig ungefär en meter från marken
och flög skrikande några tiotal
meter bort. Pojkarna rusade efter henne,
och Kalle var beredd med en ny sten.
Han kastade den, men stenen
förfelade sitt mål, och den träffade ej
kajan.
— Nej, nej, kasta inte på den,
ropade Tage.
— Vad vill du här! In och lek med
småbarnen och håll mor din i kjolen!
Här får du inte vara.
— Men ni plågar ju fågeln.
— Det rör dej inte ett dugg. Vi
leker som vi vill. Undan!
Tage, som bara var sju år, fick sig
en knuff och hamnade i dammet, men
han reste sig fort upp och följde
pojkarnas stygga jakt på avstånd. Gång
efter annan försökte de att märka
den stackars fågeln, just som den
lyfte och försökte fly undan sina
plågare. Vid ett sådant där tillfälle
lyckades det kajan att gira in i skogen och
där gömma sig under en buske. Tage
hade sett, var hon gömde sig, men
han höll sig litet på avstånd, ty
pojkarna satte genast igång med att leta
genom snåren och buskarna vid
vägkanten. När de begett sig mera inåt
skogen, och Tage trodde, att det inte
skulle upptäckas, om han rusade
fram och tog vara på fågeln, reste
han sig upp och stack ner handen
under en yvig gren och lyfte fram den
stackars kajan, vars hjärta klappade
så häftigt. Tyvärr var hon ej tyst,
utan började kraxa, vilket drog
pojkarnas uppmärksamhet till sig. De
kom rusande ur skogen. Men Tage,
som sett dem komma, höll kajan tätt
intill sig och sprang så fort han
förmådde hemåt. Men de stora pojkarna
var snabba, och snart var de nästan
ifatt honom, men han hann smita ner
på gården.
— Ge honom!
Ett regn av stenar flög iväg mot
Tage, och flera träffade. Det sved till
både i huvudet och i ryggen, och när
han tumlade in i köket till mor,
blödde det från ett sår i huvudet.
— Men Tage, vad är det!
— Pojk, pojkarna, sade Tage och
sjönk ner utmattad på mattan.
—- Vad har du tagit från dem?
— Den här! De plågade den.
— Stackars fågel. Släpp den! Hon
flyger ingen stans, så skall jag titta
på dig först. Det var duktigt av dig.
Gud vill, att vi skall vara snälla mot
alla djur, och han glömmer nGg inte,
att du räddat kajan från pojkarna.
— Hon kanske kan bli tam?
■—- Ja, vi måste ju ha henne, tills
hon blir bra, sedan får hon ju flyga.
Vi kan ta med henne ut till
sommarstugan.
— Ja, mor.
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
