Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 28. 16 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins Pip-pip.
— Av Per Sivle —
Det var den sommaren jag kom till
stån för att börja läsa på
realskoleexamen. Jag bodde i en liten sidogata i
Herrhagen. En dag, när jag kom gatan
fram, hörde jag ett par pojkai gräla
inne på en gård. Och innan jag visste
ordet av, kom den minste av dem
farande och gömde sig bakom min rygg.
Den andre var inte långt efter, men då
jag lyfte handen, stannade han.
— Vill du låta honom vara i fred
bara, sade jag. Vad har han gjort dig
för ont?
-— Åh, han har stulit sparven för
mig.
— Nej, det är lögn! Sparven är min,
skrek den minste. Och nu skall ni få
höra, så kan ni döma själv, vände han
sig till mig. Uppe under taket där är
ett sparvbo, och i dag skulle sparvmor
ut och flyga med alla sina ungar. Men
den minste kunde inte flyga, han bara
flaxade, hoppade och pep, och så tog
jag honom — och då är väl fågeln
min? Men ändå kommer Kristian här
och säger att den är hans!
— Kanske dina föräldrar bor här i
detta hus, vände jag mig till Kristian.
— Nej, inte just, svarade han, men
min moster bodde här i fjol. Jag bor
här i gatan i alla fall. Men Anton bor
långt borta på Klöverlyckan och har
egentligen inte alls här att göra. Då
måtte jag väl ha större rätt till sparven
än han?
— Men var är sparvungen nu då?
-— Jo, svarade Anton blygt, jag har
honom här. Och så halade han upp ur
sin rockficka en ganska ruggig och
duven fågelunge. Konstigt bara, att
det ännu var liv i stackaren.
Jag gjorde ett hastigt slut på tvisten.
Pojkarna fick höra, vad man
egentligen borde göra med sådana små
djurplågare, det hade de förtjänt! Så fick
de var sin tioöring — det hade de inte
förtjänt. Men de lovade mig att aldrig
göra så mer. Och sparven, den fick
jag!
Han låg där i min hand, hopkrupen
och stilla. Han försökte sig inte ens på
att fly. Då och då öppnade han
näbben, men inte ett ljud hördes. Han
bara kippade efter luft. Jag kunde
förnimma de oroliga slagen från ett
uppskrämt fågelhjärta.
Jag satte honom ifrån mig i en
hag-tornshäck, för jag tänkte, att hans
mamma kanske inte var långt borta,
och hon skulle nog ta sig an sin
hjälplöse unge på ett eller annat sätt,
menade jag. Fågeln blev sittande orörlig på
samma ställe, och snart lät det:
— Pip — pip — pip — pip. Det var
som rop om hjälp i den yttersta nöd.
Väl en timma stod jag vakt där vid
häcken. Andra sparvar flög och
trip-pade omkring, men ingen tycktes vilja
kännas vid den som satt där ensam
och pep. Det lät så klagande och
hjälplöst. Så blev jag varse tn
grå-spräcklig katt, som kom smygande
längs staketet. Det var inte svårt att
fatta, vad katten hade i tankarna, och
jag var inte sen att bringa det
tilltänkta offret i säkerhet. ..
Först tänkte jag slå ihjäl stackaren,
så slapp han plågas mer. Men det var
någonting som tog emot, jag ville det
inte. Jag tog honom i stället med mig
upp på min lilla kammare.
Här hade jag hittills bott ensam,
och nu skulle vi alltså bli två. Men den
lille, sjuke gästen måste ha en bekväm
säng. Bort nu med knapparna och alla
de andra småpinalerna ur den lilla
runda asken. Jag lade bomull på
bottnen, och en bättre säng kunde den lille
sjuklingen inte få.
(Forts, nästa nr.)
}†l i H nerver é c n
Liv och nåd beskärde du mig. Job. 10: 12.
Sex vackra ord kan du lära dig bra.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
